Aftonbladet – 29 februari 1868, sida 2

I hennes hårda ansigtsprofil syntes ännu skar pare mot eldskenet. Mary såg upp på missionären; han försto hennes blick. Jag skall gå, sade han, on också blott att offra mitt lif för deras. Och jag går också, sade Mary, blek mel beslutsam. Drottning Esthers vilda dödssång tilltog styrka och raseri ju längre kedjan af biö dånde hufvuden blef i hennes spår. Lif efte lif hade redan fallit för hennes hand, nä Mary Derwent trängde sig fram mellan vil darne och sprang upp på klippan. Krigare, förhindren detta blodbad! ro pade hon. Jag befaller er det i den stor andens namn ! Hon talade på indianska språket, hvarmed hon sedan barndomen var förtrolig; henne: ögon lyste af mod och hänförelse; hon ut sträckte armen och diamantormen blixtrad emot lagorna. Drottning Esther stannade och såg upp met ett hånleende, men indianerna, som fasthöll de fångar, hvilka ännu voro vid lif, släppt dem och kastade sig sjelfva ned med ansigte mot marken. De hvita männen böjde sig också, döfvade af dödsfruktan; de sågo ej ens dem son kommit att rädda dem. Missionären lutade sig öfver dem och hviskade: Upp, och fly till Forty Fort! De sprungo upp och bort. Indianerna sågc det, men rörde sig icke. Drottningen både hörde och såg dem och slutade sin sång med en lång, skärande tön. Derpå vände hon sig i raseri mot Mary och skulle hafva slungat sin stridsyxa emot henne, men indianerna sprungo upp på stenen och skyddade henne med upplyftade vapen. Vidfngelsen var hös dem mäktigare än vördnadbi för deras förskräckliga drottning.