FENTDEROSNNCKNRRIOKN KUR (Insändt.) Ladugårdslandskyrkans altartafla. Det ser verkligen ut, som om man ville med all makt påtruga Ladugårdslands församlingen en ny altartafla, hvilken redan från alla håll bedömts såsom fullkomligt misslyckad. Genom den senaste manövern, att skänka den till församlingen och ytterligare exponera den, har dock föga kunnat vinnas, hvarför man låtit tre framstående konstnärer yttra sig i frågan. Det är detta yttrande, på begäran 1 sin helhet infördt i Dagbladet, som föranleder ins. att taga till ordet, emedan han anser, att de i detsamma uttalade åsigterna allt för väl tåla vid en icke obetydlig jemkning. Utlåtandet sysselsätter sig först med den gamla altartaflan och sedan med den nya, och slutsatsen af detsamma är, att församlingen bör låta den förra lemna plats för den senare. Ins. vill med sin granskning gå en motsatt väg. Hvad således angår den af artisten Malmberg målade och till församliningens fria förfogan ställda taflan, är den alldeles otvifvelaktigt ett omoget ungdomsförsök, såsom redan omdömena vid 1866 års exposition visade, och såsom till och med framgår af det här förenade utlåtandet. Ty de tresynemännen säga väl, att hon har så många förtjenster, att hennes antaglighet sättes utom tvifveb, men tillstyrker på samma gång att artisten efter inhemtande af de råd som äldre och erfarnare konstnärer säkerligen skola vara villiga att meddela, söker afbjelpa sådana fel, som tydligen behöfva och kunna botas; och sålunda kan man tryggt påsta att de taga igen med ena handen hvad de gett med den andra. Att ett konstverk, hvilket behöfver af sin mästare delvis ommålas efter andras anvisning för att framstå mnågorlunda hjelpligt, aldrig kan blifva ett minnesmärke, värdigt att sekler igenom utgöra en hufvudstadskyrkas förnämsta prydnad och för kommande slägten vittna om vår tids konstutveckling, inses vid första eftertanke och utan vidlyftigare utredning. Utan att på något vis förnärma den unge konstnären, som inom en helt annan genre måhända vinner ett namn, torde man kunna försäkra, att det religiösa måleriet, ett af denna konsts svåraste fack, ej är hans. Tänker man så derpå, att hufvudstadens öfriga kyrkor mestadels ega altartaflor och andra religiösa afbildningar af sina tiders bästa mästare, en Ehrenstrahl, Taraval, : Hoffman, Masreliez, Sergel, Westin m. fl., så är jemförelsen onekligen för mycket nedtyngande, för att hr Malmberg skulle kunna eller vilja uthärda den — i århundraden. Ins. kommer nu till frågan om den gamla altartaflans bibehållande; 1 det han alldeles förbigår en annan, hvarom förslag ej heller väckts, nemligen att af någon framstående och förut för religiösa målningar känd konstnär beställa en ny sådan, en åtgärd som ins. för sin del ej anser behöflig. Den nuvarande altartaflan har blifvit illa åtgången af synemännen, ej i afseende på konstvärdet,. hvilket de försigtigtvis lemnat alldeles åsido, men i fråga om det yttre skicket. Hon är, heter det dels genom ålder skadad, dels synes hon ock genom förr verkställd renovering vara så illa faren samt genom den ursprungliga mörka hållningen, som ej vid ytterligare renovering försvinner, för platsen så föga lämplig, att hon icke skäligen kan anses passande för den snart i nyrepareradt skick framstående kyrkinteriören; och som slutsats häraf vilja de framhålla, att de kostnader, hvilka på nämnda taflas renovering och ommålning komme att nedläggas, icke vore att såsom väl använda betrakta. Ins. vågar dock att i detta fall vara af motsatt tanke med herrar synemän. Den gamla tafian är ingalunda så illa medfaren, att hon ej kan ganska väl återställas i något så när ursprungligt skick, om hon får undergå en grundlig och af fullt kompetent person utförd restaurering; och åtminstone en sådan person är ins. bekant. Med den mörka hållningen torde ej vara så farligt, då taflans figurer äfven i hennes nuvarande bristfälliga skick, ganska väl urskiljas; och dessutom torde ingalunda vara synemännen obekant, att. äfven en skenbart irsprunglig mörk ton undergår ej obetydlig förändring, då smuts, dam, gamla mörknade fernisslager och dylikt borttagas, färgerna framträda i sin första friskhet, och en lätt, vattenklar feinissa ger dem glans och lif. Om taflans konstvärde innehåller utlåtandet ingenting, säkerligen emedan de tre granskarne i t het insett, att det i alla hänselser vida verträffar det värde, som kan tillmätas hennes nya medtäflarinna, äfven om det icke i och för sig skulle kunna anslås så synnerligen högt, Emellertid är hon ett verk af en ; nd sin tids berömda mästare, Georg En-! Blau Ao minns