Aftonbladet – 27 februari 1868, sida 2

de möte. Det gällde Hf eller död för Ca tharines båda döttrar, af hvilka hon ännu e fått nämaa den ena sitt barn — det var er förfärlig, åängestfull stund., De landade på östra sidan afön. Murray drog kanoterna upp på land och OCatharint sprang uppför stranden, i hvarje ögonblick väntande att möta Thamerou och de öfriga Men i stället rusade ett halft dussin män bleka som döden, förbi henne, flyende med vacklande steg, alldeles utmattade af ansträngningen att simma öfver floden. De såg hennes indianska drägt, uppgafvo ett skri af förtviflan och kastade sig framstupa på marken. Bort, bort! ropade Catharine, fortsättande sin väg. Jag är icke er fiende. I himlens namn, rädden er om I kunnen! De sprungo upp igen och ned till stranden — fingo se kanoterna — kastade Murray, som var alldeles oförberedd derpå, handlöst mot ett träd, så att han nästan förlorade besinningen — sköto båtarne ut i floden — tumlade öfver hvarandra deri och rodde bort från ön, lemnande dess invånare och de som kommit för att rädda dem, i en ändå förfärligare belägenhet än förut. Tjuguåttonde kapitlet. Hela denna dag hade Mary med sin syster och farmoder oafbrutet uppehållit sig inne i huset. De hörde der både förberedelserna till striden, skotten och skriken under sjelfva slaget och det ännu rysligare tjatet under förföljelsen efter stridens slut. Köken från den brinnande fästningen dref öfver till ön. Skotten och skriken kommo med: förfärlig tydlighet allt närmare och närmare. De båda fickorna kotfböjde bedjande; stun