Aftonbladet – 26 februari 1868, sida 2

O nej! Afståndet är för stort, du är icke så stark — vattnet är för djupt! utropade den första stämman i största förskräckelse. Moder, han skall ej döda den englalika flickan — han skall ej taga den andra fången. Jag är starkare än du tror. Jag har ofta simmat längre än till den der ön. Strömmen är icke så stark på denna sida — det är icke farligt. Låt mig försöka! Finnes det då ingen annan möjlighet? Jag kan ej låta dig sålunda våga lifvet. Min dotter, det kunde blifva din död! Men medan hennes mor ännu talade, hade Thamerou afkastat sin öfverklädning och störstatgsig i floden. Hon ropade modigt tillbaka: Stanna der — gå icke ett steg — jag kommer tillbaka med en kanot! Min dotter — barmhertige Gud, hon är förlorad! Nej, nej, min fru, hon är lätt som en fågel och fullkomligt lugn — frukta ingenting, sade Murray och närmade sig. Men innan OCatharine kunde svara eller hunnit vända sig om, störtade åter en flyende och hans förföljare förbi henne. Denna gång var det endast hvita män, men i deras ögon brann en ännu hemskare blodtörst än i vildarnes grymma blickar. En af dem sigtade och sköt; flyktingen sjönk och vågorna färgades röda af hans blod. Så löna vi förrädare, ropade mördaren och rusade åter in i skogen. Allt detta försiggick så hastigt att hvarken Catharine eller Murray ens hunnit göra en rörelse för att förhindra den blodiga gerningen. . Å Catharine nedsjönk på gräsetdarrande och mållös af förskräckelse; Murray drog sitt svärd och ilade efter mördaren, men förloade snart hans spår i den thta småskogen. (Forbs,