Aftonbladet – 25 februari 1868, sida 3

FRANKRIKE. . Den 20 dennes diskuterade lagstiftande kä-Iren två af venstern framställda amendementt ) ter, det ena gående ut på att få ur pfesst ) lagstiftningen utplånadt det obestämbara brott. som kallas: den allmänna eiler religiösa moI lralens sårande; det andra till förmån för r I rättigheten att meddela redogörelser för pri s, I rättegangar. Det förra amendementet försvarades af Jules Simon, det senare af Ernest n I Picard, Jules Favre och Emile Ollivier. I s Iden senare frågan uppträdde inrikesministern för att bekämpa den begärda förändringen. ijllan medgaf väl att offentlighet vid domI stolsförhandlingar är en nödvändig garanti, i men ansåg deremot offentliggörandet af förhandlingarne i en pressrättegång vara vådligt. Det förstnämnda amendementet togs icke en gang i öfvervägande, och det senare förkastades med 204 röster mot 30. Vi vilja nu här meddela en något utförligare redogörelse för lagstiftande kärens plenum den 18 dennes, då flere amendementer , ) förkastades, genom hvilka man sökte få åtskilliga af de förhatligaste föreskrifterna i 1852 års presslag) upphäfda. Först i ordningen kom da det stadgande, enligt hvilket alla utländska tidningar behöfva skild tillåtelse att få införas i Frankrike och måste granskas af polisen innan de utdelas. Denna granskning verkställes, såsom bekant är, på det mest godtyckliga sätt och leder till en fabelaktig massa af beslag, så att abonnenterna endast sällan få läsa sina beställda och betalda tidningar. Debatten öppnades af Garnier Pages, som, åberopande friheten, den allmänna förbrödringen och det genom jernväg åstadkomna närmantdet folken cmelan, fordrade, att alla tidningar skulle insläppas öfver gränsen. flan stöder sig på de klagomål, som kommit honom tillhanda från författareföreningen i Wien, hvilken räknar 300 medlemmar och hvar: president hr von Beust är. Detta, r förstå gången ett dylikt faktvimn fö mmer; jag ör min del ser deri en hyllning åt den franska tribunen och ett symptom till folkens förbrödring. (Knot.) Becuchamp : r ej deputerad för Wien. Picard: : fråga om ett franskt in, och herr Garnier Pages är en af Frankrikes representanter. elletamn: Man försvarar i detta ögonblick ot kyrktornsintresse, utan ett curopeiskt u MM TR Av End icke nå intresse. MN Gurnier Pages Ej ensamt från Österrike komma dylika vittnesbörd till oss. Redaktörerna för Kuropas alla tidningar äro beredda att för oss uttala samma åsigter; de a till oss: ,Huru! i alla länder mottager man de franska tidningarne, och Frankrike aftvisar våra, hvarföre medgifver man icke ömsesidighet ? Referenten Noccat S:t Levrens svarar, att man måste bibehålia det nuvarande systemet, emedan den utlänska pr i uder någon garanti. Vi ha hvarken reda r eller r ha ingenting. Om ett utländskt blad gör sig skyldigt till en förbryteise, hvar skulle vi då kunna komma åt det? Jules Favse: Det är icke första gången man stöter på en argumention, som består i att uppoffra en allmän grundsats för ett möjligt missbruk. Emedan det icke är omöjligt att ett fråmmande blad kan g sig skyldigt till en försete man förbjuda dem alla. Jag fäster t uppmär.samheten på, att denna fara har funnits i många Man har till och för den nationella vi 13 och underrättelsernas skull ansett nödigt att gifva den utländska pressen en gynnad ställning. Framförallt vill jag fästa er uppmärksamhet på en omständighet. -Man har för de inhemska tidningarne t Pautorisation pröalable.; man får derför ibehålla den för då utländska. Dettal j ngen kan nu icke allenast taga tiändska tidvingarne i beslag, utan hon kan enligt lagstadgandets ordalydelse till och med straifa dem, som införa sådana tidningar till Frank rike, med fängelse från en månad till ett år och böter från 100 till 5000 francs. Faktiskt äro alla utländska tidningar förbjudna, tv ingen af dem har sökt det tillstånd på förhand, som 1852 års dekret föreskrifver. De, som sprida sådana tidningar, utsätta sig alltid för dekretets straff. Om de ej blifvit straffade, så har detta skett derföre att sederna ro starkare än de strängaste lag Man dömer icke, men man är befogad att göra det, och häri ligger det nesliga i vår ställning. Viäro in manu, och derföre att man låter oss nåd vederfaras, säger man, att vi ega frihet. Men I glömmen att friheten är en rättighet, som existerar och Som man icke utdelar. (Uppståndelse.) Den utländska pressen förblir öfverlemnad åt regeringens godtycke och tolerans. Häri ligger ett misstroende till sanningen. Är det möjligt att upprätthålla ett dylikt tillstånd? Nej! Jag fordrar derföre, att ) amendementet skall hänvisas till utskottet, på det : att detta må pröfva, om art. 2 i Februaridekretet icke står i öppen strid mot den mnuvarandelt Jagen och särskildt mot dess första artikel 1 Jag tillägger, att ett dylikt lagbud nedsätter Frankrike inför utlandet. Jag mi ännu den l tid, då man i Frankrike bittrad öfver ! att höra, att Journal des Debats, Constitutionneli m. fl. icke insläpptes i Österrike och Ryssland. , Nåväl, vi befinna oss på samma bana, vi gå bakå inges. (Oväsen.) Dylika grundsatser såra Frank; es känsla och intressen. Om det är sannt, att arje nation har ett intresse i att ljus sprides,! hvad står väl då mer i vägen för denna ljussprid-1 ning, än denna Frankrikes kinesiska mur mot ut-r landet? (Oväsen.) Väl finnas portar deri, menl (ö I c I 1 t I J t r 1 de u 2m hv ministrarne stå såsom vakter vid dem. Den artikel, som jag bekämpar, förråder hvilken tank som ingifvit den. Man har med rätta hundra gån ger talat om en viss frivol och skandalös press, men för den äro herrar ministrar icke rädda. Förbjudna äro endast de politiska tidningarne eller sådane, som diskutera sociala frågor. Och vi äro ett liberalt folk! Detta stadgande, som uhderkastar, den utländska pressen regeringens censur, r i sig sjelf negationen af det intellektuella ramåtskridandet. Hr referenten blott ett enda argument till dess fö utländska pressen icke är ansvarig i wikrike, bli hennes förbrytelser, ja, brott ostraffade. Men detta är blott ea drötbild, och den förflutna tiden ar framställt då den visar oss det såsom sådan. Itt uti kan alltid dömas i Frankrike, och jag förstår tillln slut, att I efter dess fällande vid mot detsamma; men hvad jag bekömr system af intellektuel träldom, arnes godtyckliga herravälde öfver tidningarne vid gränsen. Före 1852 fanns Idrig detta system, jag hb dan erinrat om, att de fordna regeringarne gynnade den utländska pressen. Ar 1530 föres en man, som icke var någon revolutionär, hr dejt Tracy, en artikel, enligt hvilken den utländska i pressen endast skulle betala samma porto i Frankf rike som den inbemska. Denna förmån förklar des af nödvändigheten att man måste ha under-: ättelser om utlandet. Då gjorde man i kammar l ren samma invändningar som nu; man insåg, att missbruk var möjligt, men man föraktade det, och 4 med rätta. Gören sammalunda, och I skolen ingenting ba att frukta af baktalarne, I kunnen förakta dem. (Mycket bra! på venstra sidan.) Men detta är det icke som oroar er: H i viljen I bannlysa, det är underrättelserna, upplysningarne.s I ären rädda för, att från andra sidan om upplysningar skulle kunna ingå, hvilka stå med dem, som 1 här högtidligt på tribunen eller i edra tidningar afgifva. Jag villicke göra diskussionen bitter. (Ironiskt skratt på flere Nej, det vill jag ej, så lätt det än vore för mig ! att göra det. (Mycket bra! till venster.) Icke del stilistiska framställningarne, utan fakta viljen I!t utestänga från Irankrike, ty de störa er politik, d som alltid går i smyj Vi begära sanningens spridning, samtidshistoriens spridning, och just detta är det, som I förklaren i bann. Sedan I på d statsekonomiens område häfven nedfällt tullbom-k är detta