Aftonbladet – 25 februari 1868, sida 3

j Lördagens plenum. Första kammaren. Öfverläggningen om anslag till beredande af arbetsförtjenst åt nödlidande. (Slut från gårdagsbl.) Hr Wallenberg ville först taga i betraktande för handen varande förhållanden. I Norrland hade stor nöd varit rådande, men enligt hvad talaren af trovärdiga personer inhemtat vore sådan hjelp af staten. och enskilda inom och utom landet lemnad, att ställningen icke nu vore sämre än under andra år. Hvad arbetaren, som kunde deltaga i vanligt groft arbete, beträffade, så hade han haft större tillfälle till arbetsförtjenst i Norrland, än annorstädes. Illa nog hade den goda tiden begagnats utan föga sparsamhet och föga tanke på möjligheten af en svårare tid. För öfrigt var Norrland lidande af följderna af en klen administration och långsam rättsskipning. Häraf uppkom bristande ordentlighet och det sätt, hvarmed ingångna förbindelsers helgd betraktades lemnade Ganska mycket att önska. Misshushållningen är nästan bragt i system. När nu pröfningen kom fanns ingen reserv. Att fortsätta underhålla en del af landet på det öfrigas bekostnad går ej an, man ikläder sig förbindelser, som man icke kan uppfylla. Tal. klandrade icke hvad regeringen gjort för Norrland. Om han skulle hysa någon meningsskiljaktighet så var det, att för liten del blifvit lemnad som gåfva och större delen såsom lån. Det är ej hjelp att skuldsätta fattiga kommuner. Sådant leder blott till afskrifningar,, hvilka böra undvikas. Träffade aftal böra hållas i alla fall. Tal. skuHe önskat att regeringen begärt förhöjda löner för landshöfdingarne i Norrland, i betraktande deraf, att dessa platser borde anses såsom poste de fatigue och ej såsom poste de retraite. Länge kommer Norrland att lida af följderna af en lam förvaltning. Tal. kunde ej gilla regeringens cirkulär af den 19 Nov., som blifvit utsändt öfver 17 län. Det innehöll bland annat, att sedan af allmänna medel utgifvits mer än 1! million vidare mellankomst af staten icke bör påräknas,, och icke, desto mindre anbefaller regeringen landshöfdingarne, att sammankalla kommunalmyndigheterna såväl i stad som på landet, för att få veta om spanmålstillgången motsvarade lefnadsbehofven intill nästa skörd och nödigt utsäde. Svaren uteblefvo ej. Tal. hade sett åtskilliga, i somliga skyllde man på tull-lagstiftningen, i andra på presterskapets aflöning, vidare på privatbankerna, och slutligen på elementarläroverken. Allt vållade höga spanmålspriser. Hela denna åtgärd har en för långt sträckt omtanka, som icke hade annan påföljd, än att man af sådana företeelser tager sig anledning förmoda, att regeringen benäget åtagit sig all den omtanka, som enligt talarens förmenande Måge kommunerna och de enskilde sjelfva. Den nu föreliggande kgl. propositionen utgår från samma felaktiga åskåd ningssätt. Staten skall skaffa arbete, staten skall uppträda i täflan med den enskilda arbetsgifvaren. afva ej de forcerade allmänna arbetena menligt inverkat. på alla våra ekonomiska förhållanden. Att hylla satsen rätt till arbete vore liktidigt att förklara nöden i permanens. Rikare nationer än vår hafva på sådant experiment kommit till korta. Man borde jemväl tänka, på, att hvad man nu gifver skall genom skatter indrifvas, och tal. finner det icke rätt, att på detta sätt taga blott för att gifva utan att uppnå något egentligt ändamål. 200,000 rdr borde anses nog till regeringens disposieton och minskandet af den begärda summan ärleder sig ej af. misstroende till regeringen, utan emedan riksdagen borde med regeringen dela ansvaret för det beslut, hvilket satte en gräns för framställningar om understöd, då man i stället borde anstränga sin egen omtanka. Lilla kreditivet kunde ej heller gerna hvarje år tillgripas. Tal. önskade bifall till utskottets förslag, men då han i denna fråga lade synnerlig vigt på andra kammarens beslut inskränkte han sig att nu anhålla om återremiss af betänkandet. Hr Beonich yttrade att sedan så många talare ppträdt mot statsutskottets förslag kunde man ara säker på att det af kammaren skulle ogillas. Och lyckligt vore det ty det elände som man hört omt från de nödställda provinserna vore visst icke öfverdrifvet utan tvärtom. Talaren hade sig bekant att den misshushållning man förebrått norrlänningarne icke heller vore så stor man påstått. Mången bonde i Jemtland har under vanliga år fått anse som en lyx att äta rågbröd i hvardagslag. Talaren ansåg att man nu icke borde tala om rött till arbete vore en sann princip eller icke, ty här gäller nu blott att hjelpa från en öfverhängande fara. Yrkade bifall till den kungliga propositionen. : Hr terdström: Under debattens fortgång har det från de mäns sida, som för: statsutskottets förslag om nedsättning af K. M:ts för ändamålet äskade anslag från 500,000 till 200,000 rår, blifvit bland annat yttradt, att staten ej vore någon fattigvårdsanstalt. Det kommer dock härvid an uppå, huru och ur hvilken synpunkt man betraktar saken. Kommunismens princip kan väl aldrig erkännas såsom en statsprincip; men icke desto mindre kan staten i viss mån sägas vara en fattigvårdsanstalt, liksom den är en rättsanstalt, en kulturanstalt, en anstalt för vården och utvecklingen af alla de höga intressen, som äro emanationer af menniskans förnuftiga nätur och beteckna henne såsom en varelse af en högre ordning, danad för ett lif, som ej upphör med. jordlitvet. Hvaraf detta, mina herrar? Det är en följd af den solidaritet, som i samhället, statens kärna, hvars yttre uppenbarelse han är, förbinder till samverkan alla dess medlemmar aned hvarandra, och hvarförutan samhället icke kunde tänkas såsom en organisk existens, såsom det element, deri ö hetens bestämmelse att städse arbeta för sin förädling. Det är denna solidaritet, å grund af hvilken vi alla, medlemmar af detta ära, hugstora samhälle, som heter Sverge, finna oss pligtige att, hvar efter sin förmåga, lemna bidrag till de sammanskott under olika namn, hvilka inflyta i den gemensamma kassa, ur hvilken de kostnader skola betäckas, som erfordras för att befästa vårt samhälles sjelfbestånd, för att för oss underlätta medlen till materiel förkofran och möjs ligheten att tillegna oss en städse stigande civilisations välgerningar; det är ock samma solidaritet, som bjuder oss att under tider af tryckande, oförvållad nöd i flere eller färre af vårt samhälles ndsdelar lemna särskilda bidrag till understöd för dem, som deraf lida, för att bereda dem tillfälle till arbetsförtjenst och verksamhet och sålunda från dem och samhället aflägsna vådorna af denna. arbetslöshetens och eländets moraliska försoffuing, i hvilken demoralisationen har det så lätt att inkasta sina försiappande frön, och som tid lösdrifveriets eggelser så lävt förledas att glönnnä fiitens och den husliga härdens band och pligter. Den solidaritet, brarom ) här är fråga, här 4 Rn huvnte