Aftonbladet – 24 februari 1868, sida 2

djup, högtidlig tystnad uppstod. Öfverste Zebulon Butler sporrade sin häst och red fram för fronten af sin här; han lyftade sin högra hand och talade — hans stämma ljöd klar som ett trumpet från man till man: Mina män! der borta är fienden! Vi hafva kommit hit att kämpa, icke för friheten, utan för att rädda vårt lif och hvad som är ännu kärare, våra hem undan eld och brand, våra hustrur och barn från stridsyxan! Ifål len blott ut det första anfallet och seda skola indianerna vika. Hvarje man göre sin pligt! Hans ord besvarades hvarken af något hänförelsens utrop eher något blodtörstigt härskri, men de gamle männens ögon brunno och ynglingarne bleknade af begär efter strid. Den tappre anföraren vände sin häst mot fienden. Hans svärd höjdes och blixtrade i solen — trehundra värjor och sablar besv rade denna rörelse och drabbningen bö ty oaktadt öfvermakten framför dem, gåfvo amerikanarne först eld, noggrannt lydande order, och framträngande några steg vid hvarje muskötsalva. De kungligas anförare mötte anfallet med mod. Han hade bortlagt både epåletter och plymer; en mörkröd silkesduk var bunden om hans panna och han stridde midt ibland sina soldater, betäckt at damm och blod, medan hans son, som ej bade något annat befäl, galopperade med hans order från led tillled: Men oaktadt anförarens djerfva tapperhet och truppernas disciplin, var det anfall som gjordes af män ridande för hustrur och k al ig ma motstäs återtog sin ställning, Derefte iddes. med raseri å ömse sidor och amerikanarne,