Aftonbladet – 24 februari 1868, sida 2

indianernas härskri kunde ej väcka hennes domnade själ. Vill ni ej följa mig? ropade missionären. Aila dalens innevånare skola blifva mö:dade — detta oskyldiga barn derborta på ön skall förgås. Ånnu en gång, Caroline, om du har en tanke för din egen själs salighet — så rädda hennel Den flickan — den puckelryggiga flickan med englaansigtet, sade Catharine drömmande, men med en förskr ckt blick som om hon just nu vaknat upp; välsiguelse öfver henne Gud välsigne detta englabarn I Förstår ni då icke ett ord af hvad jag säger ? utropade missionären förtviflad. Då mäste jag säga hvad som skall väcka er eller göra er v vanvettig! Grefvinna af Granby! dda detta barn — ty så sannt som Gud en gäng skall döma mellan oss — hon är er egen dotter! Catharine satt orörlig, stirrande på honom med stela blickar. Jag har ingen annan dotter än Thamerot, sade hon, och pu är hennes hjerta knappt till hälften mitt. Jag säger er att Mary Derwent är er dotter — det barn som ni i ert vansinne nästan dödade och som ni trodde vara dödt. Catharine Montour sprang upp med ett i så ende, att missionären spratt till at förskräckelse. Och ni, stammade hon, ni —. Jag är Varnham, er make, svarade han. Hon föll till marken, tungt och doft, som om hon varit död, döljande ansigtet i vecken sin klädving. Missionären upplyfte henne, nude och ande både för henne och 3 ie e det döden b