Aftonbladet – 24 februari 1868, sida 1

SERNER NR SEEN STOCKHOLM den 24 Febr. Med anledning af de pågående lifliga debatterna i franska lagstiftande kåren rörande det nya presslagförslaget uttalar sig Revue des deux mondes i senast hitkomna häfte på följande sätt: Det karakteristiska draget i det lagstiftningsverk, som för närvarande förehafves, är, att det enda liberala element, det bär inom sig, innefattas i första artikeln, samt att lagens öfriga föreskrifter tyckas ha blifvit uppsatta och riktade emot den naturliga och logiska utvecklingen af den frihet, som införes genom nämnda artikel. Fressen, vorden fri, inskränkes och hotas från alla håll. Man pålägger henne skattebördor, man underkastar henne särskilda undantagsstraff, hvilka icke öfverensstämma med billigheten och äro hopade med en öfverdrift, som ej är förenlig med våra lagars anda; dessa straff ådrager man sig för förbrytelser, på hvilka det är omöjligt att gifva någon bestämd definition, som lägger band på domaren vid lagens tilllämpning: dessa förbrytelser, vid hvilka ofantliga straff äro häftade, öfverlemnas åt domarens godtyckliga uppskattning. Då pressens politiska förbrytelser äro så beskaffade, att de icke egna sig för noggranna, stadigvarande och oföränderliga definitioner, då de följaktligen äro utsatta för att tolkas olika alltefter åsigternas omvexlingar, förfäktar hela den liberala doktrinen, att den ende rättvise och rättmätige domaren öfver dem icke kan vara någon annan än juryn, som är ett sannskyldigt uttryck af den allmänna tanken. Lagen gifver, i strid mot den politiska filosofiens och erfarenhetens lärdomar, at domstolarne jurisdiktionen öfver pressförbrytelserna och förbjuder offentlighet i de rättegångar, som instämmas mot tidningar. Om man anställer en mönstring med de handgripliga inkonseqvenserna i den lagstiftning, som nu utarbetas inför våra ögon, förvånas man öfver de motsägelser och den oklokhet, man påträffar deri. Det är å ena sidan åt demokratien, som en sådan regime som vår bör återgifva friheterna för pressen, det är å den andra frihetens demokratiska princip, som den måste iakttaga vid de beskattningsåtgärder, som påläggas tidningarne. I vår tid, hos alla folk, som insupit den moderna tidsandan, betraktas tidningarne såsom en produkt, hvilken man måste bringa i jemnhöjd med den vidsträcktaste konsumtion; tidningarne äro ett af de mäktigaste redskapen ör en oaflåtlig undervisning och uppfostran ör massorna och ett närmande menniskorna emellan. Hos de folk, som ha sundt förstånd och som dragit nytta af erfarenhetens lärdomar, betraktar man tidningen såsom en verkande kraft af lika stort gagn som jernvägar, elektrisk telegrafi och fritt utbyte af produkter. Så är det i England, hvarest upphäfvandet af tidningsstämpeln och den spridning af undervisning, som blifvit en följd deraf för hela nationen, är en af de reformer, genom hvilka Gladstone skördat den största ära. Det är så i Förenta Staterna, i Belgien, i Schweiz, i Italien. Det skall äfven bli så nästa år i Preussen och det nordtyska förbundet. De alltför småaktige och reaktionäre upphofsmännen till presslagförslaget vilja icke ännu, att det skall bli så i Frankrike. Tidningsstämpeln inbringar staten endast en obetydlighet och utgör ändock för tidningarnes abonnenter en tung pålaga, som förhindrar den spridning af dessa undervisningsprodukter, som är så nödvändig för vår tid. Skattkammarens intresse är så ringa i denna stämpelskatt, det allmänna intresset är så tydligt motsatt detta, att afskaffandet af detta åldriga beskattningssystem borde ha varit ett af de främsta föremålen för den nya lagen. Upphofsmännen till åtgärden ha icke haft den storsintheten att uppoffra några få millioner för att tillfredsställa ett allmänt intresse af både praktiskt och upphöjdt slag. Utan att bekymra sig om värt rykte i verlden, bibehålla de en pålaga, hvilken hos andra folk betraktas endast såsom en prohibitiv skatt på läsning. De begå icke allenast detta intrång i det allmänna intresset, utan de låta äfven stämpelafgiften drabbas af olikheter, som ej äro förenliga med våra lagars anda. De vilja ha en olika beskattning för tidningar i Paris och för provinstidningar; de vilja lägga skatt på de politiska tidningarne, men icke på de förment litterära bladen, och uppställa derigenom fina åtskilnader, som misskänna jemlikhetsgrundsatsen. Huru kunna de förnedra sig till ett dylikt köpslående inför de främmande folkens gäckande blickar, under det man äfven i Frankrike är förvånad öfver dessa för menniskosinnet skymfliga småaktigheter? Hvarföre borttaga de icke rätt och slätt stämpelskatten? De straff, med hvilka man ämnar hålla en hotelse sväfvande öfver tidningarne, äro ett ännu svårare misstag. Huru! Programmet af den 19 Januari framställdes för oss såsom ett första steg till fred och försoning med de liberala intressena, och det är denna drakoniska lag man bereder åt pressen. Ar det klokt, är det rättvist, är det ädelt? Fruktar man icke att stöta den franska pressen och nationens intellektuella urval? Om pressfriheten kan begagnas af ovärdiga och illasinnade skribenter, vore det då ej, för att göra dem vanmäktige, nog med allmän rätt och allmänt misshag? Tror man väl att pressens hederlige män, de som de allvarliga öfvertygelserna och-en ständig sysselsättning med låndets stora intressen och stora angelägenheter uppfostra, de som ha att stå till svars inför sina samtida och inför historien för bevarandet och hedrandet af den franska revolutionens grundsatser, kunna fatta pennan utan att rysa vid åsynen af en lagstiftning, som genom sina skrämskott skulle vanära det ädla yrke, till hvilket deras patriotism och talang kalla dem? Om beskaffenheten och riktigheten af de repressiva åtgärder, som med spetsfundighet beredts mot pressens arbetare af lagkarlar, hvilka äro förtjusta i begrundandet af strafflagen, liksom de fordne embetsmännen berusades af tortyrens åskådande, stanna qvar ilagen, om man vill behandla pressen med skrämsel, huru kan man väl af en drakonisk lags inflytande vänta sig den försoning, som man låtsar eftertrakta? Valet vaf riksdagens justitieombudsman och hans suppleant för S som bestämdt I Itnadana altan Fröömanr Ach