Aftonbladet – 21 februari 1868, sida 2

klädd — ack, Mary, hjelp mig litet; det blir väl icke så farligt, tänker jag — koml Mary följde henne in i det lilla sofrummet, som de sedan barndomen delat. Det var nätt och prydligt ordnadt. Fru Derwents bästa blå ylletäcke, med hörnen väl nedstoppade vid sängstolparne, låg på den högt uppbäddade sängen och hufvudkuddarne med sina bländande hvita linneöfverdrag lågo derofvanpå. Den gamla fruns vackraste soffdyna låg i en stor ländstol som stod i hörnet, och en blomsterkrans prydde den lilla spegeln, framför hvilken Jane Derwent stod med ros få kind och med leende blick, ordnande vecen af sin hvita brudklädning omkring en gestalt, som ej skulle synts på oriktig plats i en slottssal. Mary, skall jag knyta skärpet på sidan eller ej? frågade den blomstrande bruden, hållande i handen ett bredt sidenband af den finaste blekröda färg, redan, med sin vanliga ombytlighet, glömmande förskräckelsen för ögonblickets behagliga sysselsättning. Mary såg upp från den krans af vilda rosor hon höll på att binda och smålog då hon svarade; men i detta leende låg ett mildt svårmod; ty hon anade att faran sväfvade öfver deras hufvuden, Låt mig knyta bort kransen; seså flätar blommorna i di Jane böjde sig behs dan hon utförde det sista rosen fästades i bruden upp på sin et, sade hon och lade sätt dig nu, medan jag tt hår! agfullt för systern meätta arbetet. Då den de mörka lockarne, såg syster med ett rörande uttryck af tillgifvenhet och tacksamhet. Åck, Mary, skulle lycklig utan dig? sac gtad öfver att du ö Edward alltsammans mans uppförande ! Mary s af ljufvi rar; hon systerns kind och d jag någonsin blifvit så de hon. Hvad jag är fvertalade mig att säga — omtala denne nedrige ide ej, men hennes ögon fylldes böjde sig ned och kysste ce slöto hvarandra i en lån Medan de talade, och kärleksfull omfamning. ade en bat ut från motsatta stranden och då Jane händelsevis såg