böftighet för närvarande. Motionären uppJoen att fonden vid förlidet års slut egde — oberäknade omkring 4 millioner rdr som lemnäts i förskott åt telegrafverket — en behållning i fordringar och kontanter af något öfver 2,400,000 rdr. Af denna tillgång utjorde det kontanta beloppet 359,000 rdr; då ertill läggas 234,000 rdr i år inflytande räntor och kapitalafbetalningar samt det för 1868 beviljade statsanslaget å 750,000 rdr, befinnes fondens under innevarande år dispo. nibla tillgång stiga till 1,343,000 rdr, m derifrån afdragas årets utgifter, 685,123 rdr, så återstår vid slutet af 1868 en disponibel tillgång af 657,877 rdr, som blir fullt tillräcklig för nästa års utgifter, hvilka torde belöpa sig till högst 655,000 rdr. Dessutom inflyta under nästa år i ränteoch kapitalafbetalningar öfver 200,000 rdr, hvilka lemna en ej obetydlig tillgång till understödjande, genom lån, af sådana handeln och sjöfarten vidkommande företag, som kunna anses deraf förtjenta. Anslagets indragning för 1869 tyckes således ha allt för, intet emot sig. Att bevilja ett alldeles onödigt anslag, medan man laborerar med en stor kassabrist och funderar på låneutvägar, vore en nog egendomlig ekonomi, för hvilken åtminstone andra skäl, än de af hr civilministern anförda, torde behöfva åberopas. Förre riksdagen afslog då begärda 64,000 tår till ett nytt landshöfdingeresidens i Carlstad, beräknadt att kosta den nätta summan af 192,000 rdr. Påminnelserna i riksdagens skrifvelse mot den alltför högt tilltagna kostnaden ha haft det goda med sig, att vederbörande vid närmare besinnande funnit den kunna nedsättas till 145,000, hvaraf 80,000 begäras på hand till sbyggnadens grundlöggninge, Vi tro, att anslaget bör vägras och att dermed början bör göras till stadgande af en vigtig statshushållningsregel. Man måste en gång, ju förr desto bättre, upphöra att åt statens embetsoch tjenstemän bevilja, utöfver den egentliga lönen, hvilken bör vara för rimliga anspråk tillräcklig, en mängd i skiftande former förklädda löne-tillägg. Bland dem invv präktiga boställsvåningara, som ej sällan vid offentliga byggnaders uppförande spelat en betänklig roll, samt dyra residenser ett alltför betydligt rum, att det ej skulle vara giltigt skäl förhanden att göra halt på denna slöseriets väg. Ju förr så sker, desto mindre svår är återvägen. Utom den direkta vinsten följa indirekta fördelar af en sådan åtgärd, såväl för staten som för embetsmännen. I den offentliga som i den enskilda hushållningen tillämpas blott alltför ofta den regeln, att det ena skall vara, efter det andra, och staten framlockar sjelf genom ståtliga residenser behofvet af ökade tillgångar för ett derefter i allo inrättadt lefnadssätt. Man erinrar sig, huru en ej längesen utnämnd landshöfding i södra Sverge låtit staten betala hyra för ett fum, som för länsstyrelsens behof anskaffades ntom residenset, emedan han med familj ej kunde nöja sig med omkring ett tjog rum. Man vet ej hvilket man skall mest förundra sig öfver, antingen öfver den frikostiga godmodigheten hos ett fattigt folks representation, som med stora kostnader uppför byggnader för statens verk och institutioner och sedan låter! dessa af en alltför vidlyftig chef utträngas på bar backe, eller öfver do måttlösa anspråken bos en byråkrati, som tyckes vara på god väg att proklamera; statep, det är jag. MNästsista riksdagen afslog då äskade 30,000 tdr till inköp och inredning at en egendom, med hvilken landshöfdingeresidenset i Visby skulle utvidgas, Propositionen förnyas nu, men afelaget har äfven här haft till följd att behofvet — minskats. Egendomen står nu nemligr kronan till buds för 14,000, i stället för förut begärda 20,000 rdr. Om den förut till 10,000 rdr beräknade inredningen nämnes nu Ingenting. Det ser i sanning ut som skulle, äfven, när ett behof af riksdagen erkännes, afslag dock åtminstone en gång vara erforderligt för att åvägabringa tillbörlig utredning af behofvets storlek. I de nu ifrågavarande fallen hoppas vi, att riksdagen icke måtte låta förmå sig att erkänna de af regeringen framställda behofvens tillvaro. En allmän anmärkning rörande regeringens budgetproposition i det hela är, att hon ej ens i den nuvarande betryckta ekonomiska ställningen funnit en krafti maning att tillse, 1 hvilken mån besparingar funna åtminstone förboredas genom förenklad förvaltning, genom inskräpkning af administrativa fawz frais, genom indragning af utgifter som, fordom nödvändiga, nu fortfara blott på grund af häfd beh gammal vana. Ej spår af böjelse att äda denna väg röjer sig i den kungliga ropositionen. Alla de många kockar, som agat denna soppa — ty den ironiska indragningen å tfeolje hufvudtiteln kan ej komma i betraktande — finna tydligen all rättfärdighet uppfylld, när, i ett ögonblick som det nuvarande, ej alltför betydliga tillökningar äskas. Man läse blott den ordrika framställningen om kommerskollegium, hvilket vederbörande tro sig möjligen kunna undvara mot ersättning af ett nytt — statsdepartement. Ingen tanke på reduktion af departementernas och de förvaltande verkens öfverflödiga personal. Detta är föröfrigt mer än en penningfråga; det är en fråga om embetsmannakårens intelligens och duglighet, hvilken ej kan stå högt, när renskrifning göres till deras enda uppgift under bästa delen af ett menniskolif. Detta systems följder åskådliggöras på ett slående sätt af den framställning, som förekommer under andra hufvudtiteln om ett förslagsanslag å 20,000 rdr till beredande af åtskilliga lagförslag, som pej kunna inom justitie-departementet utan särskildt biträde utarbetas. TE