Aftonbladet – 20 februari 1868, sida 2

gud som det var syndigt att dyrka, och dubbelt syndigt att dyrka så som jag dyrkade den, Jag vill icke framställa för dig, mitt oskyldiga barn, det olyckliga öde som blef följden af denna enda synd — en svaghet skulle de flesta kalla det, ty menniskorna döma blott gerningar, icke den dolda synden, icke tanken på och begäret efter det onda. Ja vill icke visa dig följderna af denna synd. Det är det ondas straff att dess följder aldrig upphöra, att tanke är länkad till tanke; händelser till hvarandra och att verkningarne af ett felsteg slingra sig som ormar genom hela det menskliga lifvet och följa sitt uppbof ända till grafven. Mitt eget öde är ett sorgligt bevis på sanningen af mina ord; det kunde vara ett lärorikt exempel för mången, men när afhöll väl ett efterdöme någon ifrån det onda? När förekoms väl den ena menniskans fall af den andras? Hvarföre skulle jag visa dig, min dotter, mina felsteg, blott för det osäkra hoppet att derigenom bevara sig för desamma? Hvad du nyss sade oroar och smärtar mig. Jag känner ditt hjerta, jag vet att du aldrig skall upphöra att älska den man, som blifvit din make. Likgiltig skall du aldrig blifva. Men om du öfverlemnar dig ät känslan att lida orätt, kan din kärlek blifva dig en bitter smärta — jaga bort allt godt inom dig — nära alla de qval som förbittra kärlekens fröjd. Thamerou, du måste strida mot-denna känsla; du kan ej ana de sorger, den för tviflan, du derigenom drager öfver dig. Uthärda allt — förolämpningar, hbarda ord, likgiltighet — allt, allt, men kasta icke bort ditt enda hopp. Din räddning ligger ensamt i just denna kärlek, som, om den utgör Jifvets bitterhet, också är dess räddningsankare, (Furts.)