Aftonbladet – 20 februari 1868, sida 2

sigtet, så som nyss; hennes: nerver skälfde ännu deraf. Moder,, sade Thamerou, uppstigande från marken der hon suttit och slingrande sina armar om Catharines hals, o, moder, tala till mig, trösta mig — jag tror mitt hjerta vill bristal Catharine tryckte en kyss på dotterns panna och hviskade: Hvad är det som smärtar dig så, mitt barn? Såg du honom icke, moder ? frågade Thamerou, bristande i tårar; såg du ej huru han stötte bort sin hustru som om hon varit ett oskäligt djur — stötte henne bort utan ett vänligt ord, en kyss? Ack, moder, mitt hjerta blir härdt. Jag skall hata honom till sluts! Catharine lade handen på Thamerotis panna; pulsarne vid hennes tinningar bultade och hon var feberhet. Catharine satt så en stund, försänkt i djupa allvarliga tankar. Slutligen talade hon med högtidlig och dock hjertlig röst: Nej, mitt barn, sade hon, jag såg icke detta, ty mina tankar voro annorstädes — men hör mig nu, Thamerou. Sedan den dag du först lades i mitt sköte, har mitt hjerta äxt fast vid ditt. Jag har vakat öfver dig, jag har vakat öfver hvarje ny känsla, efter som den växte upp och blomstrade i din själ. Jag har försökt att styra hvarje begär som vaknade hos dig; ditt hjerta var mig som en ljuflig trädgard der jag kunde odia sköna blommor till ersättning tör de många giftig och bittra örter jag funnit i andras — j mitt eget hjerta kanske mest. Men det en sak, som jag icke har gjort. Jag har icke lagt grunden till någon rätt tro, någon fast religiös öfvertygelse i ditt unga sinne; jag hade sjelf förkastat mina. fäders tro. Jag erkände ingen Gud och vände beslutsamt mina tankar från det tillkommande. Min gäl hede sjelf skapat sig en afgud — en af