skat en stund i tältet. Catharine satt med j pannan stödd i handen, grubblande på något medel att förekomma blodsutgjutelsen, och bittert ångrande att hon någonsin uppmanat indianerna att gripa till vapen i striden mellan England och dess kolonier. Thamerou smög sig bort i en vra och satt också tyst, lyssnande efter sin makes steg, med all kärlekens öfvertygelse full af hopp, att han skulle understödja hennes mors böner om förskoning, och smygande sig närmare till modren, när hon tänkte på de mödrar och små barn, som hennes faders krigare mördat, och hvilkas skalper med det långa, ljusa håret; hängde öfver tältets dörröppning. Ack, om Walter bara ville komma in! iviskade hon, med tårar i ögonen vid tanken på modrens sorg, och på den oro hon sjelf utstått öfver hans oförklarliga frånvaro, len natt då hon vakade vid den unge höflingens bår. Han förmår allt öfver stamnen! I detsamma slogs tältmattan åt sidan och! Butler stod framför henne. Thamerou sprang; slädtigt fram till honom, kastade sina armar om hans hals och kysste hans kinder och) nna, strålande af lycka och kärlek; hon g ej ens det mörka och elaka uttrycket il ans drag, förrän han hastigt lösgjorde sig! ir hennes famn, och, utan att besvara; hen1es helsning, gick fram till höfdingen, till hvilcen han ater hviskade några ord. En vild blixt lyste i indianens öga; han teg upp, stack sin yxa i bältet och gick ut,! nedtagande sin bössa. Butler ämnade följa! wonom, men Thamerou stod framför honom ch sträckte bedjande armarne emot honom. Du gär väl icke ännu? sade bon. Du: ar knappast talt mig till sedan vi kommo !:; ill Wyoming — gå icke ännul i sUr vägen, däraktiga burns svarade kun