nöjde sig i fråga om förströelser med att) få åtfölja Koschell till staden vid de tillfällen, då han der aflade besök. Per Janssons hustru Anna Jansdotter började sin berättelse med omnämnande deraf, att hennes man sedan 2:ne år tillbaka var egare till Uddnäs, der Koschell bott i ett år. Hurudant förhållandet varit mellan honom och Lovisa Engström, hvilken varit hos Koschell alltsedan Helgamessa, var just icke kändt, alldenstund han nästan ständigt hållit henne inne. Under den första tiden gick Lovisa, som var något sjuklig, men af ett mildt och saktmodigt lynne, emellanåt in i vittnets kök, och vid ett sådant tillfälle hade hon yttrat, att Koschell ibland vore elak, men tillagt att det väl skulle gå för sig att fördraga det under vintermånaderna, helst hon hade en så god lön. Aldrig hade vittnet hört henne antyda att Koschell på något sätt velat förföra henne, icke heller hade hon någonsin i vittnets närvaro låtit undfalla sig något sådant uttryck som att hon vore ledsen vid lifvet. En söndag ungefär 14 dagar efter ankomsten till Uddnäs, hade Lovisa kommit in till vittnet och frågat när postgumman skulle gå, emedan hon ville afskicka ett bref, men derom borde Koschell ingenting få veta, bj brefvet vore till en gosse, och inge Koschell reda på det, hade han ihjäl henne. Bref både afskickades och ankommo derefter flera gånger i hemlighet. Såsom ett exempel på den stränga tillsyn Koschell egnade Lovisa anförde vittnet, att då hon någongång begaf sig ut på gården kom han in i köket der an ställde sig vid fönstret för att se efter henne. Slutligen gick han med henne till och med på det ställe, dit personer af olika kön anständigtvis icke åtföljas. Vid hans besök i staden var hon honom alltid följaktig dit. Den mjölk Koschell hos vittnet köpte för sitt hushåll hade till en början afhemtats af Lovisa, men på anhållan af Koschell bars den sedermera in af vitttnet; på senare tiden köpte Koschell stora qvantiteter på en gång såsom 4 kannor, och sista gången, flera dagar före Lovisas död, hemtade Koschell sjelf 2 kannor. Huruvida Koschell och Lovisa begagnat gemensam säng visste väl vittnet icke, men hon hade sig bekant, att de åtminstone till en början haft gemensamt sofrum äfvensom att Koschell icke egde mer än ett sängtäcke. I sammanhbang härmed omtalade vittnet, att Koschell en gång skulle hafva fällt följande yttrande: Det anfö ingen om jag liggertillsammans med min piga. ulaftonen omkring kl. 5 hade Koschell och Lovisa begifvit sig till staden, derifrån de återkommo på natten; men då de under de derpå följande dagarne höllo sig innestängda, började värdfolket omsider att undra öfver hvad som kunde vara anledningen härtill, hvarföre Per Jansson fjerde dag jul på aftonen gick in till dem, dervid Koschell, som visade sig glad öfver besöket, förklarade att han varit sju och att detta utgjort anledningen till att de hållit sig instängda. Alltsedan jul hade vittnet icke talat vid Lovisa annat än i Koschells närvaro, och under de dagar, som närmast föregingo den 22 Januari, hade vittnet alls icke sett till Lovisa. Sistnämnde dag kl. mellan 1 och 2, då vittnet tillsammans med sina båda söner befann sig i sin bostad, börde de ett buller likt det som vanligen uppstår då man puffar på en dörr eller slår Upp en sådan. Något skrik eller gräl hade vittnet icke kunnat förmärka och ej heller förrän efteråt fäst någon vigt vid bullret. I skymningen eller kl. mellan 4 och 5 kom Koschell in i vittnets bostad, hvarest vid tillfället äfven hustru Hemlin befann sig, samt utropade: Per Janssons mor kom ut!, hvilken uppmaning vittnet genast villfor; först när de kommo in i Koschells sal sade han till. henne, att Lovisa skurit sig. Vid sitt inträde i ramar såg vittnet Lovisa liggande å golfvet i hörnet invid väggen med hufvudet stödt mot n nattsäck; något blod fräamom sängen hade vittnet icke sett till. I första häpenheten sprang vittnet ut igen, men återvände snart; Koschelllutade sig nu öfver Lovisa och drog fram henne samt lade henne på rygg, hvarefter vittnet till Lovisa yttrade följande ord: Hur har du nu farit fram Lovisa, har du skurit dig? dertill hon svarade ja. Blodet hade upphört att rinna och i såret, som torkat, satt redan blodlefver; ehuru hennes krafter voro nästan alldeles uttömda, hade hon dock sparkat och kastat sig fram och tillbaka. Då vittnet, som för uträttandet af någon syssla en liten stund aflägsnat sig, åter inkommit irummet, blef Lovisa utburen i köket af Koschell och vittnets man, hvilken under tiden infunnit sig. När vittnet sedermera ånyo kommit in och i yttre rummet eller salen samtalat med Koschell, hade från köket, der Lovisa låg, hörts ett skrik, hvarvid de gått ditin; Lovisa hade då vridit sig litet, hvilket vittnet trodde hafva skett i dödskampen, alldenstund någon andedrägt icke vidare kunde förnimmas. Vittnet, som sett flera personer gifva upp andan, vore fullt öfvertygad att Lovisa då aflidit, ehuru vittnet hört att Koschell både skall hafva sett lifsyttringar hos henne och hört henne tala redigt några ord en stund derefter. De förbindningar, vittnet på Koschells uppmaning medfört, hade ej blifvit använda likasom vittnet öfver hufvud ej varseblifvit några förbindningar alls. Dagen derpå egde liktvättningen rum, hvarvid en stor mängd hår befanns vara lossnadt, och på flera ställen å kroppen funnos blå fläckar, såsom det tycktes, uppkomna efter slag eller stötar. Koschell gkulle; såsom vittnet hört. för andra hafva berättat, att sjelfmordet skett kl. mellan 1 och 2, eller vid samma tid som det ofvannämnda bullret hörts, och enligt vittnets förmenande vore nog detta med sanna förhållandet öfverensstämmande, ty hur skulle annars blodet kunna hunnit att rinna af henne till den tid då vittnet första gången kom in i sängkammaren, Efter Lovisas död hade Koschell, som befunnit sig i en orolig sinnesförfattning samt icke: förmått arbeta, bott och ätit inne hos värdfolket, ända till söndagen den 1 Februari, då han på tillsägelse af vittnet åter inflyttade i sin egen bostad. (Slutet följer.) — En förfärlig qvinna. Från Fliseryds socken i Småland berättar Oscarshamnsposten följande ohyggliga brottmålshistoria: Att en ond qvinna kan gå långt i grymhet har man sett på mörderskan Larsson i Stockholm. Ett henne fullkomligt värdist motstveke kan Fliseryds församling upp