Rättegångs-och Pollssaker. Ett mystiskt sjelfmord. (Forts. fr. gårdagsbl.) Till det ändamålet skulle en vid ena väggen stående byrå flyttas fram till fönstret, men vid utförandet af omflyttningen, dervid Lovisa var honom behbjelplig, råkade en vedlår att falla omkull, deraf buller. uppstod. Koschell frågade henne sedermera, hur det kom till att hon såg så besynnerlig ut. Lovisa, som nu sysselsatte sig med att sticka strumpor, Svarade undvikande på denna fråga samt sporde, om hon skulle laga till middag och i så fall steka kött, på hvilken förfrågan Koschell lemnade ett jakande svar. Klockan var då omkring 3 eller a 4, Lovisa började nu tillredelserna till måltiden men då Koschell varsnade att hon med en trubbig knif förgäfves sökte skära sönder ett stycke senigt kött, sade han till henne, att han icke ville hafva hackadt utan bultadt kött och anmodade henne i sammanhang härmed att hemta annat kött. Vid 4-tiden gick hon ut i salen för att bogifva sig till det på andra sidan om densamma belägna skafferiet, hvarest färskt kött förvarades. foschell, som trodde att Lovisa fullföljde sin afsigt att hemta kött, fick emellertid snart höra att hon gick in uti den vägg i vägg med köket liggande sängkammaren. Strax derefter hördes från nämnde rum buller af en fallande kropp, och då hans förra misstankar att hon kunde göra sig någon skada, ögonblickligen vaknade, begaf han sig ditin och fann henne då liggande framstupa med hufvudet mot dörren. Efter att ha sparkat till en på golfvet liggande täljknif fattade han Lovisa sakta i håret och INykte henne upp, för att få se den skada hon tillfogat sig, men härvid yttrade hon, utan någon synbar, ansträngning, kära låt mig vara i freds. Som han emellertid erinrade sig att hvassa rakknifvar voro liggande i spegellådan och att han bade en annan låda med skärande instrumenter i samma rum, ansåg han det rådligast att söka få henne ur rummet. Hon satte sig dock till motvärn, hvarigenom en brottning dem emellan uppstod, som varade 4 å 5 minuter, och hyvaränder hon erhöll åtskilliga skador, derigenom att hon flera gånger slog hufvudet mot sängkanten, drog sig i håret och föröfrigt betedde sig som om hon varit vansinnig. Sedan han derefter satt henne på en stol, hvarifrån hon dock föll ned på golf vet, förband han medelst en landtmätareflagg henues sår, som då var temligen litet, och tillknöt omsorgsfullt snörena. Emellertid rann honom den tanken i sinnet, att någon tillfälligtvis förbigående, som genom fönstret såge hvad som derinnänför asserade, kunde komma att misstänka honom för dot föröfvade våldet, och han sprang derföre in till värdfolket och i deras kök underrättade hustrun om hvad som tilldragit sig samt bad henne följa med in. Denna tordes till en början icke följa med, utan gick fram och tillbaka, vridande händerna af oro, men lät dock slutligen förmå sig dertill. Då de kommo in i sängkammaren; befanns Lovisa liggande i hörnet af rummet med afsliten förbindning, hvärjerate hon under den tid af 8 minuter, som Koschell varit ute, troligen ytterligare skurit sig i halsen, ty såret var nu betydligt större än förut. Då Koschell gått ut efter hustru Jansson hade han ej kommit att tänka på att taga de i spegellådan liggande knifvarne med sig; han hade dessutom tyckt henne vara så Sanslös, att hon under den korta stunden han var nte ej skulle kunna göra sig någon skada. Rakknifven hade han icke sett till förr än andra dasen, då den blifvit funnen under sängen af enfan Hemlin. Straxt efter sitt inträde i rummet ställde hustru Jansson till Engström den frågan: Kära Lovisa, har du skurit dig?, hvarpå denna tydligt svarade: Jal; men då också värden snart derefter infann sig och äfvenJedes tilltalade henne, svarade bon icke. Efter det att man sökt lägga Lovisa på rygg för att dymedelst hindra förblödningen, Hyarvid hon dock vältrat om sig, buro Per Jansson och Koschell henne ut i köket, der hon blef lagd på en fässing. Hustrun, som trodde att Lovisa redan var död, lemnade nu rummet, hvarest Koschell ensan stannade qvar. Helt hastigt började Lovisa sparka och slå armarne i jernspiseln, hvarvid Koschell band om henne en gammal halsduk, den han sesedermera uppbränt tillsammans med den förut begagnade flaggen, och allt som blifvit nedsöladt af blod, derföre att, enligt folktron, saker, som äro behäftade med menniskoblod, skola medföra ofärd. Han uppmanäde Lovisa att förhålla sig stilla, hvarpå hon tydligt bad honom om vatten; hon reste sig äfven litet och drack; straxt derefter dog hon. Beträffande orsaken till Lovisas förtviflan trodde Koschell att denna ensamt härledde sig från grubblerier. Några uppträden hade aldrig förefallit dem emellan och de enda förebråelser han gjort henne hade rört matlagningen: För en Orsa-karl, som infunnit sig på Uddnäs, hade hon måndagen före sin död i Koschells närvaro för klarat, att K. vore mycket snäll emot henne. Hvåd åter anginge deras förhållande inbördes vore det fullkomligt klanderfritt, och icke ens något försök att gifva det någon annan karakter hade af Koschell blifvit gjordt. Koschell hade äfven varit angelägen att skydda Lovisa för andras förförelser; och detta var egentliga anledningen till det isolerade tillstånd, hvaruti hon hölls. Lovisa ville på senare tiden aldrig besöka värdfolket, utan