Aftonbladet – 19 februari 1868, sida 3

UTRIKES. FRANKRIKE. Den seger, som oppositionen i lagstiftande kåren tillkämpade sig den 13 dennes, i det hon genomdref att artikeln 14 i presslagförslaget, hvilken stadgar att första instantiens dom skall verkställas utan afvaktan på de öfriga instantiernas utslag i saken, blef återförvisad till utskottet, är i sjelfva verket icke af stor betydelse; ty om också. utskottet skulle förändra artikeln i enlighet med oppositionens önskan, så vann regeringen dock så tillvida sitt ändamål, att den besvärstid, som förut varit tidningarne medgifven, kommer att nedsättas betydligt. Det är nemligen föreslaget, att besvären skola inlemnas inom tre dagar, och att om detta ej sker, domen skall sättas i verket. Förhållandet skulle bli detsamma med kassationsansökningar. Det skulle dock icke vara den dömde förmenadt, att, sedan domen provisoriskt verkställts, besvära sig enligt den allmänna lagen. Vi redogöra här i korthet för diskussionen öfver denna artikel. Picard uppträdde häftigt mot densamma och förklarade rent ut, att då man återupptager fängelsestraffet, är denna artikel en vidanderlighet, som det är omöjligt att införa i en fransk lagbok. För rättfärdigandet af det provisoriska verkställandet förefanns intet skäl, som man kan tillstå. Jules Favre: Icke något hederligt skäl (Oväsen.) Presidenten: Hr Jules Favre! Ni har icke rättighet att i diskussionen inkasta ord som förvirra den. Ni kan låta hr Picard hållas; han reder sig nog, sjelf. card: Jag skall aldrig beklaga mig, om herr Jules Favre gifver mig sitt bistånd, och äfven utan det skulle jag icke vara synnerligen förlägen (Allmänt skratt). Justitieministern Baroche: Mine herrar! Jag har likasom I hört, att hr Jules Favre yttrat att art. 14 icke kan försvaras på ett hederligt sätt...... Glais-Bizoin: Nej, nej! (Buller). Presidenten: Hr Glais-Bizoin! Det är redan nog, om man afbryter en gång; men i alla händelser beder jag er en gång för alla att ej oupphörligt afbryta diskussionen. Om jag vore tvungen att uppteckna alla monologer, till hvilka ni låter förleda er, så blefve det kanske okärt för er sjelf. (Mycket bra! mycket bra!) Palletan: Nej, nej! Presidenten: Man säger nej, jag säger ja. Hr Glais-Bizoin är liberal och yrkar ständigt på frihet. Nå väl, den första bland alla friheter är diskussionsfriheten i kamrarne (Bifall). -Baroche: Jag kan icke antaga, att herrar GlaisBizoin och Jules Favre bland de rättigheter, som de fordra i frihetens namn, äfven inbegripa den att få förolämpa sina motståndare. (Bra, mycket bra!) Om nu regeringen, utskottet och dess referent efter moget öfvervägande stått fast vid en åtgärd, är det då möjligt att säga, att denna åtärd icke kan försvaras på hederligt sätt? Jag ör min del, jag, som har den äran att fästa mitt namn vid detta lagförslag, finner mig sårad af dylika ord, det tillstår jag. (Mycket bra, mycket bra!) Vi äro icke ofelbara, men vi fordra, att man åtminstone har aktning för våra åsigter och för vårt personliga värde (Lifligt bifall). Mellan oss och våra motståndare finnes det en åtskilnad, som röjer sig vid hvarje steg. De befatta sig blott med journalismens intressen. Vi befatta oss med pressen i den mån, som det synes oss rätt; men vi ha andra skyddslingar, samhället, staten (Mycket bra, mycket bra!). Derför säga vi till er öppet och frimodigt: Vid pressförbrytelser finns det undantagsförhållanden, och derföre fordra vi undantagsvis åtgärder till deras förhindrande. Sen således till, om ert samvete tillåter er att bevilja oss dessa åtgärder (Mycket bra, mycket bra!). aroche är under fortgången af sitt tal ännu mera öppenhjertig och tillstår oförbehållsamt, att regeringen behöfver artikeln, emedan hon, om en tidning icke behagar henne under oroliga tider eller under valagitation, icke kan nog hastigt undertrycka den, om man skall gå den vanliga vägen efter allmän lag. Han anför såsom exempel Le Corsaire, hvars indragning beslöts af domstolen den 27 November. Men domen blef icke laga kraftvunnen förr än den 10 Januari, hvarpå tidningen kom ut under namn af Satan och väl ännu någon tid skall utkomma, ehuru domstolarne redan undertryckt den. Regeringen kunde icke medgifva sådant i allvarsåmmare fall, menade han. Jag förutsätter, att vi befinna oss i ett ögonblick af allmän feber, i ett ögonblick af valupphetsning (stormande afbrott från venstern) jag säger allmän eber, men äfven valagitation, och jag står fast vid detta uttryck. Ett enkom för valen grundlagdt blad kan straffas för saker, som för visso äro brottsliga, ty jag medgifver icke, att domstolarne fälla till straff för hvad som ej är illa (Häftigt afbrott). Jag har blifvit uppfostrad i aktning för domstolarne; för mig är detta ett slags-religion, som jag aldrig skall afsvärja, så länge jag eger mitt sunda förnuft (Nytt oväsen). Godt, denna tidning kan ha bidragit att öka agitationen. Den blir dömd. Men huru går det utan den provisoriska verkställigheten? Den skall ännu en tid fortsätta sitt verk, och när domen ändtligen verkställes, är det för sent.. . . s Artikeln 15 gaf anledning till en lång, något oredig diskussion. Den är utom den första art., som afskaffar autorisation pråalable, nästan den enda i lagförslaget, som kan kallas liberal. Den afskaffar nemligen koncessionen för boktryckare och bokhandlare. Utskottet har derföre också dragit i betänkande att förorda dess antagande och föreslår, att regeringen skall låta anställa en undersökning om de nuvarande boktryckeriegarnes ställning och intressen och först framdeles afgöra frågan. Bokhandelns och boktryckeriernas frihet sättes naturligtvis härigenom på spel. Utskottet hade framställt ett amendement, enligt hvilket tidningarne, till dess frågan blefve löst, skulle vara berättigade att uppsätta boktryckerier, men likväl endast till eget bruk. 1En del af medlemmarne (och statsministern Rouher tyckes understöda dem, ehuru han förklarat, att boktryckarne ingalunda skulle ha något monopol och att han ansåg frihet för detta yrke vara nyttig) ville att man helt enkelt skulle förkasta artikeln och förlita sig på regeringens löfte, att hon skall bevilja tidningarne rättighet att uppsjtta tryckerier. En temligen stormig diskussion uppstod härom. Amendementerna till art. 15, hvilka yrka att författaren ensam och icke längre äfven geranten och isynnerhet boktryckaren skola göras ansvarige för en och samma artikel, gåfvo likaledes upphof åt en längre diskussion. : Jules Simon erhöll föst ordet. Han ville att författaren ensam skall göras ansvarig, och bekämpade isynnerhet kraftigt, att man äfven vill göra boktryckaren ansvarig, ehuru han nästan aldrig läser artiklarne i de hos honom tryckta tidningarne. Talaten fäste uppmärksamheten på, att det rent af vore en fysisk omöjlighet för boktryckaren att genomläsa tidningarne och isynnerhet aftontidningarne. Det finns en boktryckare il Rue Coq-Heron nr 5 i Parig vid namp Duuisson, som lagligen och i samma ögonblick trycker tio eller tolf tidningar. För en mensklig intelligens är det ju omöjligt att läsa allt detta. Hr Dubuisson kunde således. omöjligen vara medbrottslig, om en af hans tidningar råkar i domstolarnes händer. Omöjligt är det också att tilltro en boktryckare om de kunskaper, som äro