Aftonbladet – 19 februari 1868, sida 2

hon icke släppte ur sin hand. Spejaren återkom och på ett tecken af honom begaf sig hela truppen in på krigsspåret, som gick nästan i samma riktning, utmed flodens krökningar, som den landsväg der nu stryker fram. Just ofvanför Pittston mötas Susquehanna och Lackawanna, och der de förena sig, ligger en liten ö, ännu mycket vacker och pittoresk. Här stannade truppen på Susquehannas strand. En flotta, som af traktens inbyggare gemensamt begagnades för att komma öfver floden, lösgjordes och krigarne rodde på den öfver till motsatta stranden. Åter stannade de och väntade tills Giengwatah och den öfriga indianska styrkan ankom. På höfdingens befallning vadade en liten trupp vildar öfver till ön; en af dem ledde vid tygeln den häst hvarpå Catharine Montour red. De började genast anordna uppsättningen af hennes tält på ön. Emellertid drog drottning Esther i spetsen för sin Irupp och för de hvita, bort utföre den jemna slätten. Inom kort höllo de utanför Fort Wintermoot. Portarne slogos upp och hela hären insläpptes innanför palissaderna. De som voro i fästningen närmade sig nyfiket för att få se drottningen, men hon tycktes ej märka deras blickar, steg af hästen och följde befälhafvaren till det rum, dit man burit hennes sons lik. Thameroy satt på golfvet bredvid liket, men hon upplyftade icke hufvudet då dörren öppnades, och drottningen gick henne förbi utan att bry sig om att se på henne. Hon stod framför den döde utan att förråda den minsta rörelse: hon böjde ej sitt hufvud, hon llde ej en tår, heiines ögonlock darrade icke ens; men hennes högra hand, som omslöt den blänkande stridsyxans skaft, föll tungt ned vid hennes sida. Indianerna inträdde, upplyftade liket och