Aftonbladet – 19 februari 1868, sida 2

Den döde lades i den största båten. Thamerou satte sig bredvid sin farbroders lik, men den gamla drottningen stod upprätt i båtens akter, medan roddarne med kraftiga årtag förde kanoterna uppför floden. Ett tält hade blifvit uppsatt på den förutnämnda vackra holmens jemnare mark, och i dess dörr stod Catharine Montour, afvaktande båtarnes ankomst. Indianerna och deras höfding hade samlat sig på stranden, och då kanoterna kommo i sigte, uppgåvo de ett klagotjut till svar på sorgesången från båtarne; detta uppprepades af qvinnorna med ett ännu gällare tjut, som kom blodet att stelna i Catharines ådror, van som hon var vid dylika uppträden, Båtarne lade till; drottningen stannade på stranden, men Thamerou sprang upp och kastade sig i modrens armar, som tyst slöt henne till sitt hjerta. De hade icke återsett hvarandra sedan Thamerous flykt, men nu var ingen tid till glädje, och utan att vexla ett ord stodo de sida vid sida medan liktåget skred förbi. På öns lägsta sida ser man än i dag fyra tårpilar med krokiga, böjda stammar, och då vinden blåser sakta, svepa de hängande greparne mot marken med en melankolisk susning, likt ett eko af sorgesången vid denna begrafning. Under skuggan af dessa träd gräfde de den unge höfdingens graf och lade honom der i full krigsrustning och med alla dyrbarheter som tillhört honom, RBössan och skalperknifven nedlades vördnadsfullt vid hans sida, men då de sökte efter stridsyxan, tog drottning Esther sin egen, dyrbara yxa, och kastade den ned i grafven. Hon stod qvar rak och stel som förut medan grafven igenfylldes, och då detta var gjoråt veko alla bort, utom hon. Han sträckte sin högra hand ut öfver grafven; en gång rörde sig