Aftonbladet – 19 februari 1868, sida 2

buro det bort under ett sakta klagande tjut. som ljöd hemskt i den högtidliga tystnad, hvilken nu herrskade i fästningen. Ibland de häpnande åskådarne stod också Grenville Murray. Han hade några timmar förut anländt till fästningen och hade fåfängt försökt ingifva indianerna och torierna tankar på barmertighet och förskoning, men de fredligare mått och steg han förordade, gjorde ungefär så mycken verkan, som om han ställt sitt tal till värgarne i skogen. Tiktäget giok långsamt öfver fästningens inhägnade gård; drottning Esther följde det, rak och stel, och Thamerouå smög sig blek och förskräckt efter henne. Skall hon föra bort honom ? hviskade Murray till kommendanten. Ja, för att begrafva honomp, svarade denne. Men hon är ju ursprungligen en hvit qvinna, sade Murray; det kan väl aldrig vara hennes mening att begrafva honom som en hedning?2 Tror ni att drottning Esther är ett helgon, kanske? hånade kommendanten. Skalperknifven är hennes Gud. Murray gick fram till drottningen. Hon såg upp, hvarken vred eller förvånad, på den som vågade ställa sig i hennes väg, Min fru, sade hån med låg röst, jag har hört, att det finnes en prest här i närheten — vill ni icke vänta tills han kan blifva kallad? Låt er son åtminstone begrafvas i enlighet med ert fäderneslands tro och bruk. Ödemarken är mitt fädernesland, svarade hon i iskall ton; min son var en indiansk krigare; inga af blekansigtenas påfund skola vanhelga hans graf. ij Hon gick, utan att gifva Murray tid att svara och tåget drog ut ur fästningen, ned till flodstranden, der flera kanoter blifvit samlade för att mottaga det.