Aftonbladet – 18 februari 1868, sida 3

deraf, att till allmänna barnhuset aflemnats endast under de 10 sista åren ej mindre än 137,000 rår i grrerdiottsmedel, och ett år ända till 24,656 rdi 5 öre. Under sådana förhållanden bjuder den enklaste rättvisa, att utan dröjsmål en noggrann undersökning anställes rörande både storleken af den provision, som må vid bouppteckningar få af sterbhusen uppbäras, och huruvida derutöfver något afdrag å räntan för de hos förmyndarekammaren innestående arfsmedel må till betäckande af underhållet utaf denna inrättning erfordras; äfven som till hvad belopp ett sådant afdrag må be: stämmas, i händelse det är för nämnda ändamål verkligen af nöden. Huru en sådan undersökning utföres, är naturligtvis af högsta vigt och derföre är det lika så maktpåliggande, att tillverkställande deraf sådana personer utses, som med öfverlägsen skicklighet förena en klar och riktig uppfattning af sakens betydelse. Men af hvem skola de utses? Och till hvad antal? — På den senare frågan synes mig svaret böra blifva: tre, högst fem; och om det tillåtes mig att framställa en mening i afseende på den förra, så ville jag föreslå, att komiterade i öfrigt förordnas af konungen, men att en ledamot måtte få tillsättas af närmaste fränder till dem, för hvilkas räkning medel hos förmyndarekammaren innestå och hvilka sålunda kunna anses ega ett gifvet intresse uti undersökningens resultat. Det må visserligen mot den sista delen af mitt förslag kunna anmärkas, att detsamma möter stor svårighet i verkställigheten, enär berörda fränder dels torde vara boende utom hufvudstaden, mer eller mindre aflägset derifrån, dels hafva mycket olika arfsbelopp att bevaka och således kunna göra anspråk på olika rösträtt vid valet. Men i min tanke bör man icke fästa alltför mycken vigt härvid, ty, äfven om samtliga dessa fränder bodde inom hufvudstadens tullportar, har erfarenheten vid andra val nogsamt visat, hurusom endast ett fåtal inställer sig till deltagande deri; och här, om någonsin, anser jag personlighetsprincipens tillämpning vara på sin plats, så att hvar ock en, som representerar en räkningshafvare hos förmyndarekammaren, må gälla lika, räkningen må föröfrigt lyda å större eller mindre belopp. Om således samtliga närmaste fränder till omyndiga frånvarande eller okända arfvingar, för hvilka förmyndarekammaren har penningar under vård, kallas genom kungörelse i allmänna tidningarne att sammanträda inför magistraten å bestämd dag till val af sin representant inom ifrågavarande komitå, samt uti kungörelsen, som första gången införes i tidningarne en månad före valet, derjemte tillkännagifves, att blott en person tillåtes rösta för hvarje nummer af förmyndarekammarens räkningar, till följd hvaraf, om flera lika närskylda komma tillstädes och icke sins emellan förena sig om hvilken af dem må för tillfället rösträtten för slägten utöfva, sådant skall genom lottning bestämtnas, är jag fullt öfvertygad, att ett lika så godt val skali göras, som i andra kommunala angelägenheter är ått påräkna. Emot ledamöters uti en sådan komitå utnämnnande af konungen kan ock invändas, att förmyndarekammaren icke är en statsinstitution, utan ett stadens verk, hvadan konungen icke borde hafva med dess angelägenheter att göra utan såväl. granskningssom lagstiftningsrätten tillkomma. stadens styrelse, vare sig att denna representeras afstadsfullmäktige eller utgöres af magistraten. Men oafsedt en erinran derom, att hela inrättningen af förmyndarekammaren härleder sig från konungamakten, som också hittills ensam för densamma lagstiftat, ville jag på en slik invändning svara, att, då det i grunden här gäller en beskattningsfråga, och stadens styrelse under förflutna 200 år visat sig, just i afseende på förmyndarekammaren, minst sagdt likgiltig för rättvisan mot sterbhus och arfvingar, samt erfarenheten under stadsfullmäktiges korta tillvaro just icke är synnerligen egnad att ingifva förtroende för mildhet hos dem i beskattningsväg, torde något hvar finnas benägen att anse sina rättigheter bättre betryggade, om valet af komiteledamöter lägges i konungens hand, in om det öfverlemnas till hvilkendera det vara må af nämnda kommunala myndigheter. Jag är ock böjd att tro, det sakkunskap och oväld säkrare få inträde i komit6n genom konungens val, in om samtliga ledamöter skulle utses af räkningshafvares ofvanförmälda närmaste fränder, ty en. regeringshandling är mera föremål för allmänna uppmärksamheten än enskildes eller korporatio ners tillgöranden; och emedan konungen är vissare att få stå till rätta inför häfdernas allshärjarting, måste han antagas vara angelägnare att i sina handlingar söka sina tillförlitligaste sakförare och försvarare. Jag ber hr justitieombudsmannen tillgifva, om jag varit alltför vidlyftig i min framställning, men jag kan ej sluta den, utan att fästa hr justitieombudsmannens uppmärksamhet på ännu en omständighet, hvaruti rättelse synes mig vara högeigen af nöden. På den. -afdelning af Stockholms rådhusrätt, med hvilken förmyndarekammaren är förenad, var sannolikt ifrån denna institution inympats en oraxis, som ifrån början stått i öppen strid med vestämd lag, men icke dess mindre fått utan klanler eller anmärkning fortgå. Förhållandet är remligen att, änskönt gällande rättegångsordning juder, det vid rådhusrätt alla förhandlingar, utom aturligtvis öfverläggning till utslag eller dom, kola ega rum i parternas närvaro, samt att utlag skall antingen genast afsägas, eller, om så cke ske kan, tid dertill bestämmas vid sakens itagerande, inträffar ej sällan, att parten icke alls år förekomma inför domstolen, samt att lika litet iwonom meddelas kännedom om tiden, när utslag commer att afsägas. Tillika är det praxis, att tslag aldrig expedieras annorlunda än i sammanang med det vid beslutets fattande förda protooll, hvilket icke är för parten tillgängligt till tlösen förr än några dagar senare; och när icke less mindre fatalietiden för ändringssökande räkas ifrån protokollets datum, är följden ögonskenigen den, att besvärstiden blir i sämma förhålande kortare, samt att sålunda i dessa mål parerna betagas en del af de beneficia juris, som af agen dem tillerkännas. Angelägenheten att bringa ådhusrätten till noggrannt iakttagande, på denna fdelning, af föreskrifter i k. förordningen den 30 )ktober sistl. år, visar sig härigenom i ögonen allande.