Aftonbladet – 18 februari 1868, sida 2

späda unga flickor ut i marken och arbetade på åker och äng, sida vid sida med de gamle, hvilkas krafter knappt voro större än eras egna. Väl behöfdes det ock att vara på sin vakt. De sex stammarne hade helt och hället brutit neutraliteten, förenat sig med Brant, Butler och Johnson, och striden var i full gång kring Susquehannas öfre grenar. Maänga tories från Fort Wintermoot hade flytt till dem och beklagat sig öfver att hafva blifvit hårdt behandlade af fosterlandsvännerna. Fåfängt hade de senare bedt kongressen om hjelp; kongressen gick långsamt tillväga, medan fi enden var snabb och förfärlig. Så stodo sakerna i Wyomingdalen då vår berättelse åter begynner. Första tecknet till den annalkande stormer kom hastigt en eftermiddag, i början af Juli, då Walter Butler, som alla trodde vara fangen i Albany, visade sig i spetsen för åtta eller tio ridande indianer, och med sin unga hustru galopperande vid sin sida, som en hvirfvelvind ilade genom dalen fram mot Fort Wintermoot. Sjelfva hans djerfhet att sålunda visa sig midt ibland sina bittraste fiender, var förmodligen just hvad som räddade honom, ty innan de förvånade inbyggarne i dalen riktigt hunnit fatta höjden af hans vågsamhet, och medan deras ögon ännu bländades af glittret från Thamerobs rika, indianska drägt, trafvade den lilla ryttarskaran obehindradt in genom fästningsporten, och ett jubelrop innanför tillkännagaf den tillfredsställelse hvarmed han mottogs. De obestämda rykten som, man visste knappt huru, kommit i omlopp i Wyoming och spridt förskräckelse öfverallt, voro icke utan grund. En styrka af elfva hundrade man under öfverste John Butlers befäl och bestående af hans Tiogajägare; en afdeining