STVM YVIRPOSE EP MAR MYS JYAATSOM politiken. I; Man måste vara genomträngd af id6n, att nationernas oberoende stöder sig på samma princip och försvaras med samma rätts grunder som individernas frihet. Menniskan Thar pligter, följaktligen finns det rättigheter, :Joch alla dessa rättigheter sammanfattas i en enda: friheten, d. v. s. egandet af sig sjelf, rättigheten att förfoga öfver sina krafter, sin intelligens, alla sina egenskaper på ett sätt, som öfverensstämmer med menniskans förnufts ljus, hennes samvetes ingifvelser, hennes intresses fordringar, endast med vilkor att hon icke inkräktar på sin nästas frihet och på de lagar, som tillförsäkra hela samhället dess åtnjutande. Friheten är, hvilket jag tror mig ha bevisat under hela gången af min undervisning, icke en del af rätten, utan det är hela rätten. Det är endast för friheten och dess intresse som makten blifvit skapad, ty maktens förnämsta åliggande är att vaka öfver allas frihet genom att göra den lika respekterad inom som utom kretsen för dess jurisdiktion. En nation har sin intelligens, d. v. s sin särskilda anda, sina egenskaper, sina krafter, af hvilka hon är medveten såsom individ och för hvilken hon -icke behöfver göra räkenskap annat än för sig sjelf, med vilkor att hon respekterar samma rättighet hos de andra staterna, En nation är en kollektiv person, som i den moraliska ordningen har samma anspråk och rättigheter, samma karakter som den individuella personen. Det är således, då hon icke genom ett orättvist anfall förtjenat sitt öde, brottsligt att förtrycka, att förslafva henne och ännu mera att tillintetgöra henne. Jag hör talas om tillintetgörandet af dess nationella tillvaro, men icke om en materiel utrotning, hvilken lyckligtvis blifvit omöjlig i våra seder. Genom hvilket underverk skulle de handlingar, som I betrakten såsom ett förhatligt attentat mot mensklighetens rättigheter, när det är fråga om en enskild menniska, vara tilllåtna mot millioner menniskor, förenade i en enda kår. Eröfringsandan har sett sin tid; det tillkommer endast den okunniga och råa hopen att skänka sitt bifall åt styrkans bedrifter; styrkan måste hädanefter stå i rättvisans tjenst. Men den första eller, rättare sagdt, kärnan och sammanfattningen af alla rättigheter såväl på det politiska som det internationella området är, att en nation endast tillhör sig sjelf, endast lyder sig sjelf, och till och med i de svåra fall. då hon anser sig nödsakad att åt en person eller en familj, valda inom hennes sköte, uppdraga en ofantlig makt, behåller hon för sig sjelf suveränitetsprincipen. Den nationella suveränitetsprincipen, ett oundgängligt vilkor för hennes inre frihet, är äfven den enda underpanten för hennes oberoende i förhållande till utländningen. Ty sätten i dess ställe den gudomliga rätten eller hvad man af undseende för nutidens anda kommit öfverensa om att kalla legitimiteten, och genast fallen I tillbaka under eröfringens välde, det enda upphofvet till all makt, som föregifver sig härflyta ända från Gud. Detta är just skälet, hvarföre jag icke med åtskilliga kunnige män kan i vårt land identifiera friheten med restaurationen och sakna denna af kärlek till friheten. Restaurationen var på samma gång den gudomliga rätten och det ännu lefvande minnet, det ännu svidande märket efter utländningens vapen. Fåfängt bemödade hon sig att lefva i fred med 1789 års revolution, Hon var revolutionens oförsonlige fiende och ingaf henne samma hat, hvaraf revolutionen var intagen mot henne; den ena måste göra sin qvitt den andra. I denna ojemna strid mellan det förflutna och framtiden, mellan skuggan och verkligheten, var det restaurationen som dukade under. Deri ligger ingenting som, kan förundra oss eller förmå oss att klaga. Åro vi föröfrigt de ende, som äro genomträngda af dessa ideer? Det var icke länge sedan, som i ett närbeläget land en furste, då han tog sin krona i besittning, skröt öfver att han fått den af gudomlig nåd. . Genast upplyste de mest patriotiska och liberala val honom om, att detta mystiska ursprung till makten i våra dagar är mycket omtvistadt till och med i mysticismens land, samt att nationen förbehöll sig att vara delaktig med försynen i Herrans smordes beslut. Vi påstå således, att en nation är lika okränkbar i utöfningen af sin suveränitet eller sitt oberoende som den menskliga personen i sin frihet. Men hvad är då en nation? På hvilka tecken känner man igen hennes befintlighet? Hvilka äro de vilkor, på hvilka en mensklig association är berättigad att tillvälla sig detta aktade namn? Man får ej förblanda nationerna med racerna. En race består af menniskor, ursprungna ur samma blod och tillhörande samma typ; det är någonting fysiskt, materielt, som snarare har att göra med naturalhistorien. än med filosofien och rätten. En nation är en association af menniskor och en följd af generationer, som ha spelat en gemensam roll i civilisationens historia, som tala samma språk, som deltagit i samma idrotter och utöfvat samma inflytande, som: erkänna samma lagar, samma traditioner, samma grundsatser, samma fördelar, i hvilka, a sätt och vis samma lif, samma anda, amma kraft cirkulerar, och för hvilka det är omöjligt att ej ega medvetande om denna enhet. Jag är nog lycklig att här kunna stöda mig på en namnkunnig historieskrifvares auktoritet. När millioner menniskor,, säger Guizot, i århundraden burit samma namn, talat samma språk, betraktat samme store män såsom sina fäder och samma andens idrotter såsom sin gemensamma ära, har man orätt 1 att förneka deras innerliga slägtskap och titel af nation..) En nation kan således betraktas såsom en andlig :varelse, såsom en moralisk kraft. En race kan obestridligen bli en nation, såsom det gått med den grekiska, den latinska, den hebreiska, den germaniska racen; men med hvad vilkor? Med vilkor att lefva förmedelst lynnet, inbillningskraften, tron, religionens, filo-sofiens, lagstiftningens eller konsternas anis, att till sin organiska enhet lägga den värdefullare och varaktigare enhet, som. kommer från själen och intelligensen. Men, oftast ha nationerna bildat sig af flere racer, som samma öde, samma inflytande, andan hos en öfverlägsen race eller en storsinnad och opartisk lagstiftning ha sammangjutit i ett och samma skaplynne, till och med om de förbli weolilda må annat nätt 00,