Aftonbladet – 17 februari 1868, sida 3

UTRIKES. FRANKRIKE. N Den 10 dennes förehade lagstiftande kåren, såsom förut varit nämndt, ett af Jules Simon framstäldt amendement till presslagförslaget rörande preskription för åtal mot pressförbrytelser. Till år 1852 var preskriptionstiden 6 månader och för vissa fall endast 3 månader. Men 1852 års presslag upptog en något sväfvande föreskrift, som föranledde kassationsdomstolen att tillämpa allmänna lafn på pressen, d. v. s. låta preskriptionstien sluta först efter 3 år. Det nya lagförslaget upptager nu uttryckligen sistnämnda preskriptionstid, hvaremot Jules Simons amendement fordrade densammas inskränkning till 3 månader. Ministrarne Baroche och Pinard uppträdde med energie för lagförslagets stadgande. Jules Simon bevisade deremot tydligt den långa prespriptionstidens orimlighet. Han yttrade hufvudsakligen följande: Talaren visade, att enligt den nya lagen löper en bokhandlare i tre år fara att dragas för rätta för alla arbeten, som han utgifvit. Attregeringen äfven begagnade den så långa preskriptionstiden, ådagalades derigenom, att en af Proudhons böcker, hvilken regeringen likväl säkerligen haft korn på, åtalades först flere månader, sedan den utkommit. Dictionnåire universelle af Lachåtre hade till och med först 18 månader efter offentliggörandet blifvit åtalad! Regeringen vill således, sade tal., hålla varningsrätten öppen för sig, d. v. s. möjligheten att framdeles åtala författare, som icke visat sig värdige den efterlåtenhet, som bevisats dem. Man kunde, menade Jules Simon, i dag bedöma en artikel, en skrift, en bok så, i morgon annorlunda, och om en minister i dag icke såg någonting anstötligt i en artikel, kunde hans efterträdare finna den straffvärd. Tal. påminde om det förbud, som utfärdats mot Victor Hugos Ruy Blas,, hvilken tilläts att uppföras under Ludvig Filip, mån nu anses vådlig för staten. Hvad en artikels straffbarhet angår, så äro männen vid makten af olika åsigt; till bevis härpå anförde han följande: För några år sedan utkom ett arbete med titeln: Dieu et Homme, Det var ingen broschyr, utan en tjock bok, af hvilken man kunnat göra två band. Såsom författare nämndes en man, som spelat en stor roll i id6ernas verld, pater Enfantin. Det var en skriftställare, för hvilken martyrskapet var en orimlighet. Tillgifven den kejserliga författningen, stående i personlig beröring. med statens öfverhufvud, skulle han ha afstått från att utgifva sin bok, om man hade sagt honom, att den skulle åtalas. Boken kom ut, och utgifvaren, Victor Masson, en af de hederligaste män, blef inkallad till åklagaremakten, hvarest man sade till honom: Den af er nyligen utgifna boken kommer att tagas i beslag. Vi äro nödsakade att åtala er. Ni kommer att sättas in på S:t Pelagie och erlägga dryga böter,. Victor Masson försvarade sig, så godt han kunde, för generalprokuratorn, och först i sista ögonblicket, då han stod i begrepp att gå sin väg, beslöt han sig för att upplysa om, att kejsaren samtyckt att låta boken tillegnas honom och i ett bref låtit underrätta Masson derom. Således var han skyldig inför åklagaremakten, men oskyldig inför kejsaren. Det förstås af sig sjelf, att åtalet uteblef. — Jules Simon fäste äfven uppmärksamheten på, att bokhandlarne voro utsatta för större fara än författarne. En stor förlagsbokhandel kunde icke inskränka sig till att utgifva en enda bok om året; den utfr ofta dagligen eu eller flere band. Bokhandeln achette hade till och med i sina magasiner anlagt jernbanor för transport af sina böcker, så att denne bokhandlare hvarje afton insomnar, icke på en, utan på flere vulkaner. För att ytterligare ådagalägga oltmpligheten af att bevilja en för lång preskriptionstid för pressåtal, omnämner Jules Simon den af Dentu utgifna pamfletten: Une lection dans le grand duch de Geroldstein. Författaren, sade talaren, hade beskrifvit ett val i storhertigdömet, och han trodde, att han icke behöfde med glacehandskar angripa H. storhertigl. höghets embetsmän. Han beskyllde nemligen märerna i Geroldstein för valmanövrer, hvilka en fransk mär säkerligen aldrig skulle ha låtit komma sig till last. Saken blef i början oanmärkt; men det fanns en mär, som, då han läst skriften, fick den besynnerliga ideen att känna igen sig deri, och han föranledde åtal mot Dentu. Han sade: Men just detta har jag sagt; och jag hade mitt tjensteschärp på mig, och Jag rekommenderade i uniform de officiella kandidaterna och lät ringa i storklockan. Utan tvifvel har man menat mig härmed. Och denne mär åtalade utgifvaren eller, rättare sagdt, försäljaren af broschyren för förtal. Detta måste hr Dentu darra för, ty det finns 40,000 märer, och hr Pelletan, som så skickligt förstår att uträkna böternas och fängelsedagarnes siffertal, skulle kunna säga, att hr Dentus hela lif icke skulle räcka till att afböta hans skuld, om alla Frankrikes märer vore lika ömtåliga som deras kollega. Ehuru Jules Favre och Pelletan med mycken klarhet ytterligare ådagalade den treåriga preskriptionstidens löjlighet, uttalade sig dock kammaren med 190 röster mot 45 för regeringens förslag. Artikeln 10, som ställer pressen under korrektionsdomstolarne, antogs härefter. En liflig debatt uppstod öfver l1l:te artikeln, som afskaffar fängelsestraff för pressförbrytelser, men ofantligt höjer bötesbeloppen. Baron Beauverger hade framställt ett amendement, hvilket upptager