Aftonbladet – 17 februari 1868, sida 1

Nationalitetsprincipen och jemvigtspolitiken. Den berömde franske rättsfilosofen professor Ad. Franck öppnade den 7 Januari i I College de France en ny kurs i folkrätten och inledde sina föreläsningar i ämnet med ett föredrag om nationalitetsprincipen, jemförd med den gamla jemvigtspolitiken. Det största auditoriet i Collöge de France var vid detta tillfälle öfverfylldt med åhörare, bland hvilka man såg en mängd publicister, litteratörer och deputerade. Föredraget, som ofta afbröts af lifliga och enhälliga bifallsI tecken, har inom den litterära och politiska veriden i Paris väckt mycken uppmärksamhet och innehåller en så Intressant och skarpsinnig utveckling af ämnet, att vi ause oss böra meddela våra läsare detsamma i sin helhet. I Mina herrar, det är snart tolf år, sedan jag hade den äran att sätta mig på denna plats, hvilken er välvilja gjort så dyrbar för . I mig och som jag älskar lika mycket för er skull som för de stora frågor, jag är kallad Jatt här behandla. Under denna långa tidrymd har jag efter hand undersökt, hvilka de grundsatser äro, hvilka de reglor för ordi fning, billighet och rättvisa, som förnuftet pår HHägger de olika grenarne af lagstiftningen oc rätten; den civila rätten, brottmålsrätten, den politiska rätten, den administrativa rätten eller, för att bättre uttrycka mig, statens och individens, den offentliga maktens och den enskilda frihetens ömsesidiga förhållanden. En enda del af vårt vidsträckta område har ännu icke blifvit behandlad. Det är den, som angår de reglor, af hvilka staterna böra låta leda sig i den beröring, de ha med hvarandra; det är den, som Mm utan åtskilnad bär namnet folkrätt eller internationel rätt. Så länge jag kunnat, har jag undandragit mig detta åliggande, ty det öfverflödar af svåri heter, som tyckas tilltaga med tiden och aldrig varit större än för närvarande. Tager man verkligen fördragen, hvad man kallar Europas allmänna rätt, till grundval för folkens rätt? Icke numera; hela verlden har afvikit från sina vägar, utan att ha funnit, hvilka andra den bör följa; vi ha med våra ögon sett den sista lappen af 1815 års fördrag försvinna i röken af slaget vid Sadowa, Frid vare med dem; hvad än må hända, är det icke vi, som skola sakna dem. Vill man göra folkrätten till en vetenskapaf grundsatser? Förlägenheten är icke mindre stor då; ty hvar finns väl den allmänt erkända grundsats, som i våra dagar är rättesnöret för förhållandena mellan regering och regering? De svage åberopa rätten, utan att bestämdt veta, hvar den är och hvari den består. De mäktige och segerrika åberopa styrkan. Styrkan står öfver rätten, har en ryktbar stats man yttrat; och händelserna, hvilka en annan, icke mindre känd statsman proklamerat såsom högste domare, såsom en domare, mot hvilken icke kan vädjas i den yttre politiken, Fändelserna ha gifvit honom rätt. Här vädjar man till nonicterventionsgrundsatsen såsom den enda säkerhetsvakten för det curopeiska samhället. Der kränkes den just af dem, som med största inärdighet och kraft ha försvarat den. Men jag har slutligen måst sätta mig öfver vådorna i denna ställning, som icke är nära sitt slut; det är vetenskapens, den allmänna undervisningens pligt och ära att göra sig oberoende af de yttre förhällandena, isynnerhet de umtida förhållandena, under det man likväl granskar dem och begär af dem förebådande tecken för framtiden. Hvartill skulle för öfrigt i fråga om rätten undervisningen och vetenskapen tjena, om de, i stället för att gå före den menskliga viljans handlingar för att leda och upplysa dem, inskränkte sig till att följa efter dem? Vi skola således egna detta år åt studiet af folkrätten, och det är knappt nödigt att tillägga, att vi skola betrakta den såsom en vetenskap af grundsatser. Historien skall endast blanda sig i våra undersökningar för att likasom tjena dem till borgensman. Hon skall anlitas för att visa oss; huru genom tingens egen makt, midt under de motsatta är slys stnadernas och de till utseendet oförsonliga lidelsernas konflikter, iden om rätt, känslan af. rättvisa, mensklighet, fördragsamhet, aktning för andras frihet utvecklar sig, att alla finna sitt intresse såväl som sin Dligt fordra, att de skola böja sig för samvetets oföränderliga lagar. Men innan vi frammana för oss en redan aflägsen förfluten tid, är det nödvändigt för oss att veta, med hvilka ideer vi skola beöma dem, eller hvilka grundsatser vi skola uppställa mot dem, som stannat efter Oss. Följaktligen måste vi framför allt kasta en blick på den internationella politikens nuvarande tillstånd eller, för att betjena mig af ett från affärsspråket lånadt talesätt, uppgöra situationens bilance, Midt under den förvirring, som jag nyss sökte måla för er, finns det två ideer, som beherrska och, kan man säga, absorbera alla andra, två idter, som trotsa, hota och utdöma hvarandra ömsesidigt och mellan hvilka man absolut måste välja, med äfventyr att ej kunna lita på någonting, icke en gång på sina egna ögon. N dessa båda ideer vill den ena, på samma gång den gör anspråk på styrelsen öfver det förflutna, ätv en tillvälla sig rätten att odeladt jegera öfver de kommande slägtena; det är hvad man har kallat än statspolitiken, än jemvigtspolitiken eller grundsatsen af europeisk jemnvigt. Den andra, som gör sig en ära af sin nyhet, inskränker sig till att låta sitt välde bl antaget i den nuvarande tiden och i, framtiden: det är nationalitetserundsatsen. Ånnu en gång, dessa båda grundsatser äro oförenliga; vi se genom fakta såväl som genom förnuf tet att den ena är den andras negation; för hvilkendera skola vi då uttala oss? Jag vill till en början anmärka, att ehuru man framställt dem såsom eqvivalenta, äro statspolitiken och den europeiska jemnvigten ingalunda samma sak. Den europeiska jemnvigten, antingen den kan förverkligas eller ej, erbjuder oss åtminstone ett allmänt ändamål, en högre regel för hvarje regerings särskilda åsigter, följaktligen en gemensam regel, antagen till förman för alla och som alla böra betrakta såsom lika förbindande. Statspolitiken förblandar sig deremot med statsintresset. Statsintresset är, trots uttryc