Aftonbladet – 15 februari 1868, sida 3

TEATER. long. Stora teatern: I solnedgången. — Nya teatern: Don Ranudo di Colibrados. Det är med synnerligt nöje vi finnna, att congl. teaterdirektionen fortgår på den väg, on valt sedan detta spelårs början, att nemigen söka ge allmänheten del äfven af annan lättare dramatik än den franska. Den uppmärksamhet, man allt mer synes egna åt vart grannland Danmarks rikhaltiga dramaiska litteratur är isynnerhet ett i flera hänseenden glädjande förhållande. Om nu än Oarit Etlar (Carl Brosböll) ej kan räknas till le mest framstående representanterna af densamma, intager han likväl som novellist ett ;ktadt rum bland de danska författarne, och har äfven på det dramatiska området lemnat ngalunda förkastliga arbeten. Till de bästa land dessa hör otvifvelaktig enaktsskådespelet I solnedgången, hvilket nu återupptavits på repertoiren efter flerårig hvila. Det ir visserligen sannt, att man der ej finner någon i djupare mening karakteristisk teckning af det äldsta medeltidslifvet i norden; men å andra sidan kan ej nekas, att det heJas hållning har en viss nordisk anstrykning, och att särskildt hufvudfiguren, brodren Alsing, eger ett tycke af på en gång manlighet och vekhet, som kan sägas vara rätt originelt funnet. Kring denna personlighet orupperar sig nu händelsen rikt och med skicklig beräkning, och totalintrycket af densamma blir härigenom särdeles fördelaktigt. Ett närmare ingående på enskildheterna synes oss öfverflödigt, då stycket är så kort och man bäst lär känna det fran scenen. Vid första representationen mottogs det med oväntad kallsimnighet af publiken, som dock var öfvervägande lyrisk och sålunda förmodligen betraktade stycket endast som en nödvändig förberedelse för att få höra Sylvia. Utförandet var i öfrigt ganska godt öfverhufvud, och utmärkt hvad beträffar hr Dahlqvist, hvilken i Alsings roll förstår inlägga hela den djupa känsla och kraft, af hvilka han så väl är mäktig. Om han ej fullt tillräckligt framhåller den råa sidan hos sin hjelte, sker det med full rätt derföre, att detta element, som af författaren något öfverdrifvits, i sjelfva verket står i strid med de öfriga mer anslående egenskaper han tillegnat honom. Från Carit Etlar till Holberg är steget visserligen stort, dock icke större än att det låter tänka sig. Vi utsäga det af den mest giltiga anledning, derför att Don Ranudo de Colibrados gifvits nästan samtidigt med det rra stycket, fast på en annan scen. Det är dock icke det äkta holbergska lustspelet, utan en hos oss sedan längre tid gifven bearbetning af Kotzebue, som nu af Nya teatern upptagits. Ej obetydhgt af den mustiga holbergska komiken har genom den tyske dramatikern gatt förloradt och ersatts genom hembakade kotzebueska qvickheter; men han har likväl ej kunnat alldeles utplana det högkomiska som ligger i sjelfva iden och som ovilkorligen ger sig ett uttryck i åtskilliga scener. Stycket är för öfrigt alldeles för bekant. och namnkunnigt, att Vi skulle behö inlåta oss på Någon närt nskr uppmarkOM är för en mindre Upp sättningen