man föra mig från det här dystra stället till ett annat, ett privat hus, der man skall bevaka mig, men hvarifrån det dock är möjligt att undkomma. Nå, är du nu viss på att jag inte håller på att dö? Thamerou smålog och klappade i händerna af glädje. Hennes ögon strålade. som diamanter. Och jag får följa med dig — jag skall se dig hvarje dag, sade hon. Ack — jag minnes det nu — den stolte generalen sade att jag blott skulle få komma denna enda gång — blott denna enda! Gråt icke — darra icke så förfärligto, sade Butler förskräckt öfver att se henne så upprörd. En krigares hustru skulle vara modig. Hon lyfte upp hufvudet och skakade lockarne ur pannan med en åtbörd nästan af drottninglik stolthet. Thamerou är modig,, sade hon. Se om du kan finna tårar i hennes ögon! Det är rätto, sade han. Hör nu väl på hvad jag säger. Sedan du kom har jag tänkt på en sak. Om du bara hade en gammal klädning med dig, en sådan som de hvita bruka — men den här är för brokig — den sär aldrig an. Huru! Du vill ha en gammal, sliten klädning, urblekt af sol och regn — är det sä?! Alldeles det; men det är omöjligt att få. n sådan som den bör vara. Se här — kan denna passa? sadel Thamerod och öppnade ett litet knyte, som won bar under sin sjal. Deri låg den kläd-. ving Mary Derwent gifvit henne; den hade vå den långa resan till häst blifvit illa med. aren och hon hade, tvärtemot missionären ad, utbytt den mot sin indianska drägt, inan hon sökte upp sin mans vistelseort. Passa! sade Butler; den är just som den ör vara. Lägg in den — göm den, innan ängvaktaren kommer in. Hör nu på — nej lu kan ju läsa — himlen vare lofvad der-: ör! Pa detta papper finner du den familjs! amn och adress der de ämna förvara mig.j!l Men jag kunde ej bli mottagen der i dag, i