var ytterst ordentligt och städadt så att det nästan såg stelt och kallt ut: kakelugnen var af blatt glaceradt tegel, golfvet, af ekplankor, var infattadt i en ram af blått tegel, herrns rock var blå; hans strumpor likaledes, och fruns linneklädning var randad med blått. De sutto nu i detta rum med de kyliga färgerna, sedan de ätit middag, och talade om den ovanliga gäst de lofvat emottaga, endast på general Schuylers enträgna begäran. Generalen trodde verkligen att den stränga fangenskapen hade skadat Butlers helsa, och önskade visa sig som en mild och skonsam fiende, ehuru han ej vågade återge en så farlig person sin fulla frihet. Medan holländaren och hans hustru ännu talade om svårigheten att emottaga fången, ökad deraf att deras enda tjenstflicka lemnat dem då hon fick höra de nya anspråk som gjordes på hennes tid och arbete, inträdde den soldat som skulle blifva fångens vaktare när han kom, och anmälde att en landtflicka från andra sidan af floden, som önskade taga tjenst, efter anvisning af generalen, inställt sig här. Detta var en lika lycklig, som oväntad händelse — ty tjenare kunde den tiden knappt erhållas för pengar och goda ord; då så mycket land låg ouppodladt och så mycket annat arbete fanns att få. Medan de häröfver lyckönskade hvarandra, inträdde den tjenstsökande i rummet. Hon var enkelt, nästan daligt klädd, men det oaktadt ovanligt vacker, och talade en engelska, som i trots af den lätta brytningen, dock var alltför ren för hennes ringa stånd, och som skulle väckt misstankar hos hvar och en som kallade det engelska språket sitt modersmål. Men bade holländaren och hans hustru förstodo mycket litet engelska och landtflickan var alldeles okunnig i holländska språset; samtalet fördes således nödvändigtvis nellan henne och soldaten och saken var såunda snart afgjord. En half timma efter itt inträde i huset var den nya tjenstflickan edan i arbete i köket.