emedan deras tjenstflicka gått sin väg. Det är icke så godt att få en ny tjenare i Albany i dessa tider — förstår du mig? Ja, sade Thamerou, som med blixtens snabbhet uppfattade hans tanke. Jag skall taga på mig den här klädningen, kamma upp mitt hår, se ut som en hvit flicka, som är van vid arbete, och blifva en tjenarinna hos dessa menniskor. Sedan, någon afton, då alla sofva, skall jag gifva vakten eldvavien, eller taga bort flintan från han musköt, och sedan — bort till skogen! Min raska, kloka flicka! utropade Butler förtjust. Mina krigare äro icke långt härifrån och de hafva hästar med sig, sade Thamerou. Jag har guld insydt i min klädning — jag är stark och stolt — det är som om alla våra krigare stridde för dig och som jag i detta ögonblick anförde dem! Hon sjönk i hans famn darrande af glädje. Han tryckte henne till sitt hjerta — det var icke helt och hållet ondt då denna ädla uppoffrande varelse hvilade der. Han kysste henne hjertligt. Det låg en verld af sjelfviskhet i denna kyss, men Thamerou anade ingenting sådant. Gå nu, min dufva, gå nu, sade Butler, poch sök att få rätt på det hus, som man ämnar till mitt fängelse. I morgon återser jag dig der Thamerou steg upp; hon var angelägen att genast få sätta sin plan i verket. Tanken på att hon skulle rädda sin make kom henne att förbise huru angelägen han var att förkorta hennes besök. Då hon gick såg henne ingen annan än fångvaktaren och han undrade på hennes skönhet, som tycktes hafva mångdubbelt tilltagit sedan hon inträddo genom fängelseporten. Tjnguförsta kapitlet. I ett af dessa trefliga hvardagsrum, som ultid upptogo gafvelfagaden af de gamla wolländska husen, sådana man ännu 1 dag an fa se i Albany, sutto samma afton en nedelålders herre och hans fru. Rummet ; l j j 1