Aftonbladet – 14 februari 1868, sida 2

Mary lade sin arm i Thamerous och förde henne vänligt upp till huset. Lyckligtvis hade fru Derwent gått till källan fö att fukta en väf, som hon höll på att bleka och Jane vandrade med sin fästman omkring vid flodstranden, så att ingen tid behöfde pillas med förklaringar. Missionären hade rätt; Janes lädningar passade Thameroi förträffligt, och en fierdedels timma efter sedan hon inträdt i flickornas lilla sofrum, klädd i sin egmn pråliga drägt, kom hon ut derifrån, som ten nättaste landtflicka man ville se, bännde sina egna kläder i ett litet. knyte, ty hin ville på inga vilkor qvarlemna dem. Men du kommer ju snart igm? sade Mary med tårar i ögonen, då de iter stodc under cederträden. . Eller sofver der, sade Thamerow pekande få marken med en betydelsefull blisk ; ty då ornet skjuter sin gröna brodd, skell du ropa om hjelp, och Thamerou skall hålls sina öror Öppna. Men det är så långt! Du kan 1mkomma på vägen.n Farväl! Thamerotu måste följa stt hjertas röst. Hon har en bössa och förstår att sköta den. Son af den store anden lägg din havd på mitt hufvud — det skall gifva mig mod. Hon böjde sitt hufvud för missionären, som såg upp åt himmelen med en bedjarde blick, full af hjertligt deltagande för deta stackars barn, som redan lidit så mycket Farväl!, sade han. Utan ett ord mera, vände sig Thamepu bort, sprang ned i kanoten, sköt den ut ur viken och med några årtag var den reån långt ut i strömmen. En gång vände bn sig om och vinkade med handen åt May, som ätergaf hennes afskedshelsning. Men edan sag hon ej mera tillbaka, utan rode blott ifrigt uppåt floden. Mary. och missionären stodo qvar vid straden, så länge de sågo en skymt af bäta. Derpå gingo de tyst tillbaka, båda djut rörde af dem olyckliga unga qvinnans öde.