Aftonbladet – 14 februari 1868, sida 1

FU AR En insändare i vårt blad för den 8 Febr. har fästat uppmärksamheten på det anmärkningsvärda faktum, att alla de vid innevarande riksdag väckta motionerna rörande äns damäålsenliga reformer i undervisningsväsen det och i våra kyrkliga förhållanden utgått — icke från de representanter, hvilkas samhällsställning gör dem till skolans och kyrkans sjelfskrifne målsmän vid riksdagen — utan från män utom facket, män stående utanför de institutioner, som behöfva refor meras. Anmärkningsvärdast är detta förhållande utan tvifvel i hvad som rörer de kyrkliga och religiösa frågorna. I förhållande till dessa fragor hafva statskyrkans prelater vid riksdagen iakttagit en overksamhet, hvilken måste synas desto obegripligare, som man ju ej gerna kan anse den härröra från en fullständig likgiltighet för dessa frågor eller från bristande insigt i deras stora betydelse. Förklåringsgrunden till denna passiva hållning må nu vara hvilken som helst — visst är, att prelaterna denna gång, såväl som oftå förut, lemnat åt lekmännen att taga initiativet i fråga om verksamheten för kyrkans och bildningens angelägenheter. Det är — vi citera här den ofvannämnde insändaren i Aftonbladet — hr Siljeström som väckt förslag om en ny lag för religionsfriheten. Det är hr Hasselrot med flere lekmän, som väckt förslag om upphörande af prestens sjelskrifvenhet till ordförandeplatsen i skolrådet; det är hr Svensen som väckt förslag till förändring af kyrkostyrelsen; det är hr Hedengren som väckt förslag om förändring i fråga om rösträtten vid prestval o. 8. v. — Frågas då hvilka förslag till förbättringar hafva riksdagens prester väckt, då blir svaret: Hr biskop Beckman har väckt förslag om.— en del inskränkningar i rättigheten för landthandelsidkare; hr dr Landgren — omåtgärder mot tiggeriet och lösdrifveriet samt om anslag till ett stycke jernväg. Dessa äro således de stora -riksdagsfrågor, åt hvilkas grundliga behandling våra högvördige anse sig böra i främsta rummet egna sin lärdom och sin presterliga erfarenhet! Landthandeln och tiggeriet — se der de samhällsvigtiga problemer — de odlingens hufvudfrågor, för hvilka biskopen och teologie doktoren vilja företrädesvis påkalla uppmärksamhet och deltagande, då de uppträda inför riksdagen såsom svenska folkets ombud! Här kan man knappast undgå, att erinra sig ordspråket: det är svårt att icke skrifva en satir,. Eller hvilken föreställning måste man väl göra sig om deras högvördigheters uppfattning af tidens oro och tidens kraf, då man finner hvilka de frågor äro, som förmått dem att frångå det dolce far niente, i hvilket de eljest torde hafva försjunkit under sin riksdagssejour? I en tid af sådana brytningar på det kyrkliga området, som dem vår tid har att uppvisa; i en tid, då hvarje år, hvarje dag som går synes alltmera påskynda annalkandet af den stora religiösa reformätion, som skall fullständigt bräcka den rena lärans förslafvande herravälde öfver sinnena och bereda insteg åt framtidens religion: åt den oförfatskade kristendomen; i denna den religiösa kampens och orons tid äfven i vårt land var det ju naturligt, om man med en viss spänning afvaktade, hvilka de öfverläggningsämnen skulle: blifva, som vår kyrkas förnämste målsmän vid riksdagen komme att bringa å bane. Men var väntan stör, så har nu öfverraskningen blifvit ännu större. I stället för att framdraga något af de vigtiga kyrkliga spörsmålen, ser man de ifrågavarande kyrkans tjenare taga till ordet för att lägga i dagen sitt intresse för en eller annan bland det merkantila eller kommunala lifvets obetydligare detaljer; dermed hafva de talat till punkt och all rättfärdighet har blifvit uppfylld, Men äfven om våra riksdagsprelater ej synas hafva fatt blicken öppnad för de många och stora frågor inom det nutida kulturlifvet, som i våra dagar kräfva sin äfgörande lösning, så finnes för riksdagen i öfrigt intet skäl att i detta hänseende träda i de statskyrklige representanternas fotspår. Tvärtom ir det numera af större vigt än någonsin, att nationens målsmän vid riksdagen ej måtte lemna gehör åt dem, som synbarligen äflas att vid alla tillfällen skjuta de materiella och ekonomiska frågorna i förgrunden, liksom om det vore på dessa frågor ensamt hufvudvigten bör läggas, då det gäller att främja vårt lands sanna välgång och dess: ärorika framtidsutveckling. Det kan naturligtvis ingalunda vara vår afsigt att vilja förringa den stora betydelse, som det materiella välståndet och de ekonomiska angelägenheternas indamålsenliga ordnande ega äfven för den andliga kulturens uppblomstring; men ej sällan synes man dock på väg att glömma let denna sistnämnda kultur måste anses såsom det yttersta och högsta ändamål, i förhållande till hvilket allt annat får betylelse endast af tjenande medel. Ej den större eller mindre penningtillgången, ej i främsta rummet åkerbrukets, industriens ller öfriga näringars tillstånd, utan det sätt varpå bildningens, uppfostrans, undervisninsens, vetenskapens och konstens angelägenheter handhafvas — det är detta, som är det wfgörande i fråga om vårt folks inre värde ch förmåga att troget fylla sin uppgift, såväl den allmänt menskliga som den för detsamma egendomligt nationella. Måtte deröre svenska folkets representanter väl påninna sig, att om ock de materiella angeägenheterna förtjena all möjlig omtanke, så säller det dock här att ej ensidigt blicka ;ndast åt ett håll, att ej låta det goda blifva n fiende till det bästa, att ej obehörigen örblanda medlet med ändamålet! Samma uppfattning, som ligger till grund ör dessa betraktelser, hafva vi nyligen återunnit i en läsvärd artikel: Riksdagen och ramtiden i Göteborgs Handelstidning, af vilken vi taga oss friheten megddela fölande: Der andligt moraliskt betryck råder, der ider folket, der göras dess utveckling och örkofran omöjliga, dess materiella och ekoomiska fördelar må föröfrigt tillgodoses uru mycket som helst. . Ett folk som lärt tt älska andlig träldom, ett folk, som preikats och katekiserats till döfhet för sametets röst, till likgiltighet för sina andliga ch sedliga intressen, allt under slafviskt ef