sig i en så orolig verksamhet, att man möjligen kan ha att befara ett våldsamt utbrott, isynnerhet som de hotande symptomerna på de senare dagarne varit i tilltagande,torde det kunna roa mången af våra läsare att läsa den skildring af jordens inre vulkaniska arbete och vilkoren för de förhärjande eruptioner, som emellanåt) ega rum. Vi införa derföre här en populär framställning i detta ämne, hvilken vi lånat ur en tysk tidning: Södra Europa har på de senare åren utjort skådeplatsen för flere vulkaniska eruptioner. Etnas, Vesuvii och ön Santorins utbrott ha följt raskt på hvarandra, och de glödande lavamassor, som på de senare veckorna strömmat ut ur Vesuvii krater, utgöra ett fängslande skådespel, lika mycket för olärde som för vetenskapmän. Två företeelser är det isynnerhet, som utgöra vilkor för vår jords hela vulkaniska verksamhet. För det första är det säkert, att jordkroppens värme tilltager allt mera, ju djupare man intränger i densamma. Sorgfälliga iakttagelser, som blifvit anställda i djupa bergverk samt i borrhål, hvilka man för att påträffa artesiska källor eller stensalt redan neddrifvit 2000 fot och derutöfver, ha redan utan undantag bekräftat detta. För hvarje 100 fot djup i jordskorpan måste man antaga en värmeökning af åtmin-— stone en grad Reaumur, och således visar det sig, att redan på ett för vår jords diameter ringa djup en hög temperatur måste rada. För det andra ser man, att ehuru källor och floder på berg och slätter hålla en stor del af vattnet i ständig rörelse på ytan, sjunker dock ständigt en icke obetydlig myckenhet ned i djupet genom remmor och sprickor. I alla bergverk, djupa brunnar och borrhål finnas källor, och det är derföre ett obestridligt faktum, att vatten oupphörligt från jordens yta tränger ned i dess inre. I dessa båda företeelser: den tilltagande värmen mot jordens inre och vattnets inträngande i detsamma, ligga hufvudvilkoren för all vulkanisk verksamhet. Det i djupet nedkomna vattnet utöfvar, bragt till en förhöjd temperatur, en intensiv förvittringskraft på de omgifvande bergmassorna. Det utlakar icke blott de djupt liggande lagren hvad de lösliga substanserna beträffar, utan i öfverhettadt tillstånd måste det förvittra och förjra till och med de fastaste bergarter. Underjordiska, vidt utgrenade reservoirer bilda sig af öfverhettadt vatten, blandadt med slam och grus efter de förstörda bergarterna. Förvittringsprocesserna fortga alltjemt, de förut fasta bergen i jordens inre förlora sin motståndskraft mot jordytans på dem tryckande tyngd, och slutligen tager den uppifrån nedåt på slamlagren utöfvade tryckningen så öfverhand, att sistnämnda bryta sig väg till nya, tomma lager ur den rymd, de uppfyllt. Finner den instängda ymassan i jordens inre icke mera några vägår, på hvilka den kan breda ut sig, så trycker hon uppåt, rör och lyfter jordytan samt framtränger slutligen. Lyckas det henne till och med att få en varaktig afloppskanal, genom hvilken hon kan komma till ytan, så rycker hon på sin väg dit äfven med sig hela oförstörda klippblock och skjuter dem framför sig ända in i det berg, som innehåller hennes utväg. Befann sig redan i början hela massan i öfverhettadt tillstånd, så skall denna sist beskrifna verksamhet bidraga att genom friktion under högt tryck stegra hennes temperatur ända till glödhetta. Kan slutligen berget icke längre motstå ett sådant underjordiskt tryck, så spricker det och låter den smälta stenmassan, lavan, sprida sig i strömmar öfver landet. Så snart detta skett, så snart det tunga trycket på den underliggande massan något gifvit med sig, förvandlar sig, äfven det öfverhettade vattnet till ånga. Afven denna sträfvar efter befrielse ur sitt trånga fängelse, finner kraterns mynning, tränger ut genom denna och för den fint fördelade . bergmassan — det fordra slammet — med sig såsom aska och !dam. Under-det askregnet faller afkyles ångan och följer efter såsom skyfall. Rundtomkring berget blir hela trakten förhärjad; hvad lavan skonar betäcker askan, och strömmar af regn falla öfverallt. De i verksamhet varande vulkanerna äro spridda öfvef de mest olika trakter i jordens alla klimat. Island gömmer dem under ett täcke af snö och is, hvaremot Java i det tropiska klimatet visar sina spetsiga, för det mesta ännu rykande käglor i all deras skroflighet; ögrupperna i Atlantiska och Stilla oceanen, Södra Europa såväl som Kamtschatka och Andernas bergskedja innehålla sådana. De tyckas vara oregelbundet fördelade, och likväl äro de ordnande, ty antingen ligga de midt i den öppna oceanen eller följa de de stora kontinenternas kustsluttning mot hafvet. I det inre af kontinenterna, midt på fastlandet, känna vi inga vulkaner, som äro i verksamhet. Af alla dessa eldsprutande jättar, hvilkas hufvud ofta räcka högt upp i luften öfver den eviga snöns gränser, ligger Vesuvius oss närmast. Den är mest känd och mest fruktad för sina utbrotts våldsamma raseri. Ingen har väl beträdt Neapel och dess omgifning eller till och med blott sett dem i bild, utan att på det lifligaste betagas af anblicken af det behagliga och ändock majestätiska berget, som reser sig midt ur den vidsträckta slätten. De kalkberg, som draga till Cap från Sorrento, och de utslocknade vulkanerna och tuffstenskullarna vester om Neapel stå honom närmast, men omedelbart beröra de honom ej. Med ingen annan bergsträcka, med ingen rad af kullar förbunden, tiger Vesuvius upp 3500 fot omedelbart ur slätten. I vackert svängda linier höjer han ig från kanten af hafsstranden och ur odlade fält till en dubbel spets. Inga klippor, inga utspringande block störa symmetrien i hans gestalt. Med en i början sakta stigning, hvilken dock allt mer och mer höjer sig, uppnär dess sluttning den dubbla toppen, Sommaberget och Vesuvii egentliga kägla. På afstånd och isynnerhet från Neapel tyckas båda bergen vara lika formade och förenade; men närmare betraktadt, ser man, att Monte Somma nästan mantelformigt i en vid halfcirkel omsluter Vesuvii kägla. Dess egentliga prydnad utgör den rökpelare, som höjer ig ur dess krater och antingen i luften bildar ett enda stort, rundadt moln öfver dess hufvud, eller, drifven längt bort af vinden, allt fjermare och fjermare försvinner i den