Aftonbladet – 13 februari 1868, sida 2

andras sällhet — dessa lyckliga varelser, fulla af hopp och lif och ungdomsmod. Hon längtade mer än vanligt efter att få vara allena och smög sig tyst ned till den grönskande grafkullen under cederhäcken, som från barndomen varit hennes älsklingsplats, der hon brukade tänka och bedja, då svårmodet alltför, mycket tog öfverhand hos henne. Afven nu knäböjde hon der i tyst bön om kraft och tålamod. Då hon såg upp, stod missionären på litet afstånd från henne och betraktade henne med den strålande, kärleksfulla blick, som alltid mötte henne ur hans öga. Mary gick emot honom utan den minsta förvåning eller förlägenhet och lade sin hand i hans, som smekande omslöt den. Jag trodde att ni skulle komma i går,, sade hon och förde honom till deras vanliga plats på en torfbänk under träden. Jag var sysselsatt hela dagen, mitt barn, och hade ej ett ögonblicks ledighet, svarade han; men jag tänkte mycket på dig och anade att du väntade mig., Har du varit frisk hela långa tiden?... Ar allt lugnt derhemma?... Du bad ifrigt, tror jag, då jag kom. : Ja, men icke i sorg, min fader; men jag är en svag stackare och behöfver bedja mer än andra. Om jag icke gör det, komma så många underliga tankar i mitt hufvud och jag blir nästan rädd för mig sjelf. Stackars barnl... Så litet du känner dig sjelf!... Huru star det till deruppe? Hur är det med Jane?x Ah, mycket godt — och hon skall gifta sig snart.s Marys röst darrade litet då hon utsade de sta orden; om mi en märkte det, latsade han emellertid icke derom. Det gläder miu, sade han. Jag har mitid varit orolig för heoane. Butier kunde