Aftonbladet – 13 februari 1868, sida 2

ej ens tala härom i ett resonnemang om skada och gagn. Justitiestatsministern antyder, stödjande sig på Alphonse Karr, att dödsstraffet må upphöra, när mördandet upphört; och med antagande, att i Portugal på tio år intet mord egt rum, finner han den i fjol sanktionerade portugisiska lagen om dödsstraffets upphäfvande riktig, anförande att det naturliga är, att sederna skola förmildra lagarne, men att lagarnes mildhet ej förmår mildra sederna. vi lemna den citerade följetonistens auktoritet i sitt värde, för att ännu blott något betrakta de sista välklingande orden. Den sats, de innebära, känna vi väl igen: den är hvarken ny eller sann. Just brottmålslagstiftningens historia visar, att verkligen lagarnes ökade mildhet verkar till sedernas mildrande, såsom bland annat en af de svenske författare, som skrifvit om dödsstraffet, adagalagt. En annan författare, den af justitiestatsministern citerade hr Alphonse Karrs landsman, ej mindre berömd och kanske mera solid än denne, erinrar i ett snillrikt kulturhistoriskt arbete mer än en gång, huru lagen förderfvade sederna, och ännu oftare, än det af honom uttryckligen framhålles, framstå vittnesbörd derom på de blad, der han med mästarehand tecknat sina bilder ur Qvinnans historia. Mellan lag och sed är ett vexelförhållande, den ene är ej ensam skuldlös, den andre ej ensam upphof och rot. Egentligen är det inemot sjelfklart, att så måste vara. Anmärkas må dock i förbigående, att seden väl skulle kunna ställas till ansvar, vare sig till heder eller skam, för lagens beskaffenhet, der hvärest den, som lagen g gifvit, är ett sannt och korrekt uttryck af folkviljan, af det allmänna rättsmedvetandet. Men der detta icke är händelsen, t. ex. der hvarest en autokrat för de egna nyckernas spira, eller der, hvarest en så ofullkomlig och samhällets verkliga utveckling så litet motsvarande nationalförsamling, som t. ex. svenska ståndsriksdagen på sednare tider var, representerar folkmedvetandet, der löser man sannerligen ej en af kulturhistoriens vigtigaste frågor, den om arbetets förlopp i den inre, andliga samhällsutvecklingens verkstad, med en godtköps-sats sådan som den anförda om sedens afgjorda prioritet i förhållande till lagen. Att de skäl, vi härmed skärskådat, skulle kunna inverka på första kammarens ledamöters åsigter i sak, till deras vare sig rubbande eller befästande, ha vi svårt att föreställa oss. Deremot ha vi hört den farhågan uttalas, att kammaren skulle med mera likgiltighet anse frågan, sedan regeringens åsigt blifvit känd, ej finna det mödan värdt att frambära ett beslut, hvars förkastelse är säker, och att således det resultatet af justitiestatsministerns utträdande ur den förut iakttagna passiva hållningen dock skulle vara vunnet, fatt han sjelf undgår att formelt vägra bifall till en stor, af landet eftersträfvad reform, samt att första kammaren inom kort skall betraktas såsom egentliga skulden till reformens fall. Vi tro dock, att denna farhåga är ogrundad. Första kammaren lärer ej 1 allmänhet uppfatta sin, en representativ församlings, pligt och värdighet så, att den i följd blott af ett från regeringens sida beräkneligt motstånd underlåter att uttala sin mening, yrka hvad hon finner nyttigt och rätt. Derjemte tro vi, att särskildt den förevarande frågan, just genom sin betydenhet, är af natur att kräfva och föranleda en at inga slags konsiderationer påverkad hållning. Uppriktigt tillgifna tvakammarsystemet, i hvilket vi se en af de bästa garantierna för en jemn och säker samhällsutveckling, önska vi lifligt att första kammaren mätte komma alla spådomar om en indolent konservatism på skam. Det är sannt, att en första kammare bör representera det mera konservativa elementet, och att vår gör det. Men detta är ej dess enda upp: ift; inskränkande sig till en öfvervägande passiv eller negativ roll, skulle den ej länge halla sig uppe i full jemnbredd med andra kammaren elier bevara en position, fran hvilken den i kritiska ögonblick kunde beherrska förhållandena. En i några stora fall visad orädd beslutsamhet att reformera skall bättre, än något annat, ät hen ne häfda tillbörlig inflytelse. Hon kan ej utan missuppfattning af sin egen betydelsefulla roll anse sig för en å andra kammaren applicerad hämsko, styrd af regeringen — mot hvilken hennes sjelfständighet är lika vigtig, som åt något annat håll, om eljest i en afgörande stund hennes röst skall ega den auktoritet, hvaraf omätligt mycket och stort kan bero. En grof försummelse, begånegen af kans