Aftonbladet – 13 februari 1868, sida 2

Hvad kunna vigöra för dig ? frågade Mary. Mycket, mycket, lydde svaret; den hvite mannen är mäktig; han skall hjelpa mig; och du också, du skall ej skicka Thamerot ifrån dig med tungt hjerta och utan hopp att någonsin återse sin herre.n Missionären såg på henne och det stränga uttrycket i hans drag mildrades. Detta enda är hade verkat stora förändringar i det stac kars barnets utseende. Den sa färgen p hennes bruna kind hade efterträdts af en sjuklig blekhet, hon hade blifvit mycket mager och hennes ögon lyste med en underlig, feberaktig glans. Hennes drägt bar spar at att ha varit begagnad under en läng resa och förradde en viss vardslöshet, mycket olika den nätthet och prydlighet, som förut alltid utmärkte henne. Den oro, som bodde i hennes hjerta, talade också ur anletsdragen. Det är alltid plågsamt att se den hos ungdomen, men hos detta sköna naturbarn var den dubbelt så. Hon förstod det intryck hennes förändrade utseende maste göra och sade med ett tvunget leende: Thamerod är icke längre ett barn: sorgen har jagat bort ungdomsfriskheten ur hennes hjerta. Hvad har då händt?, frågade Mary. Din moder — din moder?...n Missiovären spratt till och upprepade ordet din moder! Catharine Montour befinner sig väl, ehuru hon kanske längtar efter sin dottern, svarade Thamerod; men de hafva tagit min make tillfänga; Thamerod har inte sett honom på manga månader; de skola kanske döda honom innan hon hinner det ställe der de qvarhälla honom. Ingen ville hjelpa mig att idda honom, icke en gang min moder; derföre kom jag hit