Aftonbladet – 13 februari 1868, sida 2

Då kommer jag till er och frågar er om råd. Och ni vill ju alltid hjelpa och råda mig — icke sannt? Alltid... alltid, mitt kära barn. Mary knäppte ihop sina händer öfver hans arm och de stodo båda och sago ut öfver vattnet, som färgades i guld och purpur af den praktfulla solnedgången. Småningom bleknade dock färgerna, skymningens skuggor kämpade med himlens klarhet en stund, nägra ljusa stjernor blickade fram på den mörknande grunden, liksom ifriga att fa blanda sina stralar med månans, som redan en hel timma lyst öfver skogsbrynet. Arslag hördes från floden och Mary såg sig om, halft förskräckt. Det kan ej vara Edward som far så snart,, sade hon; jag visste ej att någon annan var på Ön. Lätta steg hördes i gräset, och innan någon af dem hunnit röra sig från stället, stod Shawniehöfdingens dotter framför dem. Mary uppgaf ett lätt rop af glädje och öfverraskning; Thamerou gjorde en rörelse som för att kasta sig på knä; men den mil. da, hvita flickan sträckte ut sina armar och Thamerou föll i hennes famn. De båda unga qvinnorna omfamnade hvarandra länge och hjertligt. Missionären stod och säg på dem, tyst och mycket blek; en gang sträckte han ut handen, som för att stöta bort indianskan och skilja Mary fran hennes famn. Jag började tro att du aldrig skulle komma ater., hviskade Mary, då Thamerod såg upp; jag är så glad öfver att äter so dig. Ja, det har många, mänga ganger varit nymane sedandess,, svaråde hon, men Thamerod har aldrig clömt den bleka flickan. Thamerot har t stora sorger och hon kommer till dig och ber om hjelp, till dig ooh vill deu gode protieven.s