Aftonbladet – 13 februari 1868, sida 2

komma tillbaka när som helst; men när hon väl en gång är Edwards hustru ha vi ingenting mer att frukta. Hon blir lycklig, mycket lycklig,, sade Mary. Han älskar henne, och hon älskar honom — ni kan ej tro huru ömt!... Hon är icke så barnslig nu. Hon är riktigt klok och förståndig, och så flitig att farmor icke gör annat än berömmer henne. Det är så roligt och vi ha det så lugnt och godt i hemmet nu, att man riktigt kan trifvas der. Och du, Mary, hvad skall du göra? Mary sag upp, mycket förundrad — hvad hon skulle göra? Derpå hade hon så sällan tänkt att frågan nu föreföll henne alldeles främmande. Göra? upprepade hon. Vara qvar hos farmor — hvad annat kan jag väl göra? Men den tid skall komma då hon hvarken skall behöfva din vard eller begära din tillgifvenhet, sade missionären. i Da skall jag vara hos Jane — nej, det tror Jag ej att jag kunde, i alla fall icke på länge — men jag har ju er, och kanske, om farmor ej hade något deremot, skulle ni tillåta mig att få vara hos er. Hvad?... Hos mig — i ödemarken ! Ja, jag älskar ensamheten och skogarne. In engel kunde önska dig till följeslagare, tänkte missionären. Menp, tillade han högt, .har du aldrig, tänkt på ett större verksamhetsfalt?... Ar det ingenting för hvilket dina förvärfvade kunskaper kunde göra dig lämplig?a Nej, jag har aldrig tänkt derpå och det var orätt af mig. Jag fruktar att jag varit n mycket, onyttig varelse — hvad kan jag öra?... Ar det nägot jag kan uträtta? Icke för närvarande, mitt barn, men den id skall komma då ditt kall här ar sig sjell upphör.n