Aftonbladet – 13 februari 1868, sida 1

kallades af första kammarens afslag å hr Bovins motion om dödsstraffets afskaffande. Äfvenså torde det vara i friskt minne att, sedan det första smärtsamma intrycket mildrats, det hoppet allmänt uttalades, att nästföljande riksdag skulle godtgöra den begångna försummelsen att på de första bladen af den nya representationens historia inskrifva denna stora reform och åt vårt land förvärfva en ny gärd af folkens aktning och beundran. Ty, i motsats mot hr justitiestatsministerns nyligen antydda åsigt om betydelsen af första kammarens beslut, kunde man ej i en af 127 ledamöter bestående kammares med 39 röster mot 38 beslutna afslag se så synnerligen delade meningar om saken, att ju ej, sedan vederbörande ytterligare under ett år hunnit göra sig förtrogne med tanken, och under intrycket af andra kammarens med stor majoritet (103 mot 53) beslutna bifall, en motsatt utgång kunde förväntas. För egen del ha vi ej heller ett enda ögonblick öfvergifvit denna förhoppning, ej ens efter hr justitiestatsministerns uppträdande mot reformen; och ett varsel om det resultat, som vi så lifligt önska och hoppas, till berömmelse för ett folk, hvars segrar numera skola vinnas på odlingens slagfält, finna vi i lagutskottets tillstyrkande — nu för första gången — af förslaget om dödsstraffets utplånande ur Sverges allmänna straffiag. Ej det ringaste tvifvel har hos oss kunnat vinna insteg om den af alla bihänsyn oberoende öfvertygelses fasthet och fullkomliga ärlighet, som dikterat friherre De Geers ord. Så mycket mindre har ett sådant tvifvel kunnat uppstå som, då det torde få anses vara gifvet och af honom sjelf insedt, att ett motsatt uppträdande från justitiestatsministerns sida skulle betryggat reformens seger, en allvarlig man och statsman naturligtvis endast på grund af djup öfvertygelse besluter sig att föranleda ett motsatt resultat, besluter sig till det ansvarsfulla steget att bibehålla ett straff, som han sjelf kallar förfärligt, och som i sanning är det, äfven om man icke tager i betraktande att det stundom drabbat och, så länge det ännu i lagen qvarstår, kan komma att drabba oskyldiga, som samhället i förblindelse offrar, och åt hvilka ingen upprättelse kan gifvas. Men de offentligen anförda skälen för denna åsigt, hvilka antagligen, om ock flere finnas, varit de för hr justitiestatsministern hufvudsakligen bestämmande, synas oss allt för svaga att uppbära — vi säga ej en mening eller ett tycke hos en eller annan privatman, som ingen inflytelse å afgörandet eger — utan en öfvertygelse hos en offentlig man, som derå grundar ett ödesdigert beslut. Hr justitiestatsministern bestrider dödsstraffets orättmätighet, bestrider dess obehöflighet. Hvad den förre vidkommer, anmärker han först att, derest ej den Guds gåfva, som heter iiivet, far en menniska beröfvas, . emedan den ej kan återgifvas, konseqvensen fordrar, att ej heller en annan Guds gåfva, som kailas friheten, må henne fråntagas, ty den tid jag beröfvas min frihetj kan mig icke återgifvas Denna jemförelse mellan lifvets gåfva och frihetens gåfva har något förundrat oss; flitigt ha vi vändt den på alla sidor, men förgäfves: jemnförelsepunkten undslipper oss oupphörligt. Deremot ha följande frågor inställt sig: existera ej å andra områden, än kriminallagstiftningens, inskränkningar i den personliga friheten, som af rättsmedvetandet erkännas för giltiga, t. ex. de omyndiges ofrihet under föräldraeller målsmannamyndigheten, och måste den, som erkänner sådana inskränkningars rättmätighet, verkligen äfvenledes, vid fara att eljest ej få sälla för konseqvent i sitt tänkande, erkänna — dödsstraffets rättmätighet? Hvart taer likheten vägen meilan en suspension och begränsning af den personliga friheten samt ett afklippande af den timliga tillvarons tråd? Hvar söka likheten mellan ett frihetsstraff, för hvilket upprättelse kan gifvas, der den straffade skulle befinnas oskyldig, och ett straff som utplånat hans lif? Eller mellan det, som afser att förbättra en brottslig vilja, och det som hindrar enmenniska att fylla sin timliga bestämmelse? Om lifvets erkännande för en Guds gåfva, som ej må någon fråntagas, följdriktigt nödgar till ogillande af hvarje begränsning i den frihet, som också. en gåfva af Gud, då har väl ej staten rätt att fråntaga sina medborgare, för vapenöfningar, för fältlif m. m., en tid som ej kan återgifvas,? — Hr justitiestatsministerns första anmärkning skulle, som man finner, föreställa en bevisning ex absurdo. Går man ett stycke längre fram till nya konseqvensern, precis lika goda som den af honom uppställda, så lärer man finna, om ej förr, att bevisningens udd blott alltför lätt — brytes af. Bevisningskraften af justitiestatsministerns anmärkning, att det är inkonseqvent att i krigslagen behålla ett straff, som man ur allmänna lagen utstryker sasom orättmätigt, är för oss ej mindre svärfattlig. Ty att man upphäfver straffet i sådana fall, der man finner det obehöfligt, medan man bibehåller det, der man anser det ej kunna umbäras, deri synes oss ligga god mening. Men, invändes häremot, hur går det då med teorien om dödsstraffets absoluta, inga undantag medvifvande, orättmätighet? Derå tillåta vi oss svara, att äfven jemnförelsen mellan de förhållanden, som krigslag, enligt sitt namn, skulle afse, och dem för hvilka allmänna strafiiagen gäller, förefaller oss haltande. Under krigstillstånd är det i krigslag stadgade lödsstraffats tillämpning att jemnföra med let af folkrätten legaliserade dödandet — ty len, som ådragit sig straffet, har i sjelfva verket uppträdt såsom fiende; eller det kan, om man så vill, jemföras med:det af justitiestatsministern åberopade nödvärnet. Nu veta vi väl, att krigslag tillämpas äfven unler fredstillstånd, och att dödsstraffet der skulle få qvarstå. Vi lemna för ögonblicket lerhän, om ej en reform häruti kan och bör komma, för att endast spörja: är det ej förnuftigt att inskränka en orättmätighet, som man ej kan alldeles upphäfva, skall man ntet göra, derföre att man ej på en gang kan göra allt, eller bör man ej akta sig för let konseqvensmakeri, som låter det bästa bli fiende till det goda? : Såsom skäl för statens rätt att med döden straffa åberopar justitiestatsministern vidare den enskildes nödvärnsrätt, Vi äro ledsna att om denna jemförelse nödgas säga,