ställningen. Af c. C. (Slut från gårdagsbladet.) Alla samhällsklasser känna i detta ögonblick en tung tryckning, och man klaga: öfverljudt, ja hejdlöst och besinningslöst, förmenande att landet är ruineradt. Man sö ker efter orsakerna till denna svåra belägenhet och vill lägga skulden på lagstiftninger och administrationen. Man visar sig i sanning Svag, vida svagare än som anstår er nation, hvilken vill göra anspråk på någor storsinthet, någon förmåga att uppfatta sir ställning, att bära och öfvervinna svårighetei samt att finna och utföra botemedlen. Månne icke små personliga motiver till er stor del blandat sig i den rubbade sinnesstämningen; personliga både på det sätt, att man på svaghetens vanliga sätt vill skjuta ifrån sig sjelf all skuld, allt ansvar och allt initiativ till en förbättring, och på det sätt, att man kastar skulden och harmen på en syndabock, dermed intalande sig att man funnit hela orsaken till det onda. Det vore väl ändock skäl att i en så vigtig sak söka hålla sitt sinne lugnare, tänka djupare efter de verkliga orsakerna och derefter handla med besinning och mod såsom omständigheterna kunna kräfva. : Ty om man misstager sig på orsakerna, så kommer man ock att misstaga sig på botemedlen; man kommer att förstöra hvad som icke borde förstöras och uraktlåta hvad som borde göras. Vi tilltro oss icke att kunna lemna någon fullständig utredning af dessa orsaker, men vilja söka att framställa några allmänna omständigheter, i hvilka det är vår öfvertygelse att, jemte vissa mera enskildt för vårt land gällande och med vårt handlingssätt sammanhängande förhållanden, orsakerna äro att finna. Vi skola icke upptaga de anmärkningar, som riktas mot de senare årens handelsoch tull-lagstiftning samt emot våra bankinrättningar, ej heller de ofta upprepade skälen till försvar för dessa. Vi bekänna öppet vår mening, att hvad härutinnan gjorts är i det hela godt, fastän hvarje öfvergång måste vara förenad med rubbningar och olägenheter, som för många äro mycket kännbara; men att den närvarande svåra ställningen icke har sin rot på långt när ensamt eller hufvudsakligen uti denna öfvergång, utan i vida djupare och allmännare förhållanden, på hvilka vi vilja försöka att fästa uppmärksamheten. Vi vilja hufvudsakligast antyda det inflytande, utförandet af stora företag utöfvar på kapitalet, d. v. s. på de genom föregående arbete vunna förråden af nyttiga ting, och verkningarne deraf. Härvid må först erinras, att det är på storleken, tillräckligheten af dessa förråd i förhållande till menniskornas förmåga och vilja att ätkomma och använda dem för sina behof, som välmågan beror; att en riklig tillgång på sådana förråd och lätta tillfällen för alla klasser inom ett samhälle att af dem få begagna sig utgör välstånd, rikedom; bristen åter på samma förråd, eller svårigheten att af dem få del, utgör fattigdom, dyr tid, nöd. Vidare må ock erinras, att kapitalen, förråden, fortfara att ega bestånd endast såvida de, i den mån de förbrukas, blifva genom arbete ersatta med nya förråd, och att således, om menniskorna upphörde att arbeta, endast förtärde hvad som redan finnes, eller ock sysselsatte sig allenast med sådant, som icke alstrade nya produkter, så skulle snart allt kapital vara försvunnet och samhällena vara bragta tillbaka i vildens torftiga ställning. Slutligen -må ock ihågkommas, att vissa företag äro så beskaffade, att det för deras utförande använda och föj brukade kapitalet återkommer med den färliga produkten och ånyo blifver användbart för egaren, när han afyttrar denna; men att andra åter äro af den beskaffenhet, att kapitalet i dem bindes, nedlägges för all eller en längre framtid, så att det icke blifver på nytt användbart, samt att dessa företag iltså göra nytta allenast genom den afkastning, ränta, som af dem erhålles. Det förra ir fallet med t. ex. fabrikstillverkningar, det senare åter med t. ex. jernvägsanläggningar. Inom jordbruket höra till det förra slaget . ex. gödsling och det foder man gifver corna för frambringande af mjölk m. m.; till let senare åter t. ex. grunddikning, byggvader m. m. Detta är alltsammans så triviala sanninsar, att de icke borde upprepas, om icke ust beträffande dem så mycken oklarhet och örvillelse ofta gåfve sig tillkänna. Till förklarande af verkningarne på peningemarknaden utaf stora företag, sådana om till exempel jernvägsanläggningar, eller en gång i stort verkställda odlingsoch bättringsarbeten, anse vi oss icke kunna öra bättre, än anföra en framställning utaf n bland Englands yppersta finansmän, grundäggaren af tidskriften Economist och refornatorn af finansväsendet i Englands Ostndiska besittningar, J. Wilson, i ett arbete ned titel: Capital, currency and bankingp. Den vexelverkan emellan Englands och anIra länders penningmarknad, författaren framåller, eger visserligen af flera orsaker icke ;å långt när full tillämpning på vår markad. Icke heller är det samma förhållande är, som i England, att eget, inhemskt kaital finnes icke allenast för företag inom lanet, utan äfven till att förlägga utländska öretag, då vi tvärtom måste läna från utandet. Men deremot är den med utmärkt larhet framställda verkan pa kapitalet i allnänhet af stora, kostsamma företag af såan allmängiltighet, att densamma utan unantag eger tillämplighet. Den eger så mycet mera tillämplighet på oss, som vi just nåste taga i anspråk främmande länders kaital för våra inhemska företag och således esto mindre kunna undgå att erfara känn-. ara verkningar, när dessa kapital på annat . it absorberas och icke vidare stå oss till uds. Vi anföra nu Wilsons framställning: När man vill undersöka hurna kostnaderna : ör jernvägsanläggningar anskaffas och veran deraf på penningmarknaden, är det nödändigt att först kasta ett öga på detinfly-! ande nutländeka jormvänar ntäftra nå dan an