Aftonbladet – 12 februari 1868, sida 2

Hoppet utan minnet eger ingen grund att bygga på, ty funnes icke minnet af det, som varit, så egde man icke heller någon anledning att tro på det, som komma skall. Och minnet utan hoppet heter förtviflan, den underkastar sig ingen lefvande, med mindre hans håg vore alldeles vilseledd ibland hiskeliga hjernspöken af en dödssjuk inbillningskraft eller också hela hans varelse hemfallen under brottets och lastens hemskaste makter. Minnet talar om det, som försvann, det, som förgicks, det, som förlorades, och ju mera detta minne är ett minne af det goda, af det, som vördnaden hyllade och kärleken ville sluta i famn, desto mera skulle det talet blifva outhärdligt att höra, om icke man viste, att ur grafvarnes natt randas nya verldars ljus. SÅ sluter sig framtidens hopp till forntidens minnen. Och skulle äfven hoppet mången gång visa sig bedrägligt i enskilda fall och modet vilja svigta vid anblicken af dystra framtidstecken, hos oss lefver dock hoppet ganska modigt, ja till och med så, att om vi hafva några irrsken att vakta oss för, så äro dessa senare af den motsatta arten, som blända ögat med inbillningar, lysande, men något osäkra. Men det kan icke vara någon fara, att hoppet blifver för svagt, ty de fleste ibland oss hafva just det till sin sysselsättning, att pröfva de unga vingarnes makt under färden uppåt emot lifvets höjder, framåt emot framtidens rymder; och de som hafva kommit så långt de mäktade komma — det var kanske ej mycket långt — eller åtminstone befinna sig på lifvets eftermiddag, vi hafva likväl vår umgängelse fästad vid en lefnadskrets, hvars bestämmelse just är, att med trofast vård bringa till mognad den unga kraft, som är kallad att bryta banor, ännu ouppmäteliga i framtidens rymder, ännu dunkla. Jag talar om universiteterna, jag talar om dem såsom framtidsbetecknande inrättningar, jag kan ej känna deras eget framtida skick. Men det förefaller mig ganska troligt, att universiteternas hela gestalt och deras förhållande till tidehvarfvets Dildningselementer kommer att gå stora förändringar till mötes, kanske ej hastigt, kanske hinner len yngste studenten, som nu finnes, lefva sig mätt på lifvet förr än det, som jag nu tänker på, har skett, men nog håller jag troligt, att fort eller sent kommer en tid, då universiternas lif icke är mera likt det lif vi lefva än detta liknar det lif, som lefdes t. ex. när Carl den nionde och Gustaf Adolf reste upp Upsala universitet ur mullen. Men jag sörjer icke åt dessa mina framtidsaningar, ty jag tviflar icke att, om till och med sjelfva namnet universitet skulle blifva bortbytt emot nåot annat, som befinnes mera lämpligt för sakernas förändrade skick, och läroämnena skulle blifva helt andra än de nu äro och hela inrättningens ordning alldeles oigenkännelig för våra ögen ifall de kunna se den, hvilket de: väl icke kunna, tyl de hafva väl då, de äldre åtminstone, slocknat i rafven, så skall dock förändringen icke vara en örstöring, men en utveckling till nya lefnadsfor-. mer med ständigt mäktigare kraft och rikare innehåll. Jag kan hoppas detta, ty äfven i sorgens timmar, då en dyster fantasi gerna vill beherrska sinnesstämningen, säger mig dock mitt förnuft och min dagliga erfarenhet att hos universiteterna finnes i närvarande tid en rätt betydlig lifskraft. Jag har icke tid att förklara och mine åhörare hafva icke håg att i afton höra, huru j tänker mig allt detta, och funnes äfven tiden och hågen, så skulle jag ej kunna utveckla hela min mening, ty jag har ej mäktat genomtränga sakernas många, olika sidor. Men ,evigt kan ej bli det gamla, ej kan vanans nötta lexa evigt repas upp igenm). Och det vet jag, att om universiteterna vilja bevara sin framtids lycka, om de vilja rättfärdiga sitt anspråk på ett fritt folks aktning och de lagstiftande makternas beskydd, så är deras uppgift att gå tidehvarfvets rörelser till mötes, visst icke så att de skulle böja knä för ögonblickets alla hugskott, men tvärtom så att de pröfva tidens andar om de äro af sanningen, dock först och främst ransakande sin egen ande, huru ljus eller mörk han må s af all kritik är sjelfkritik den allra nö igasse. Men sä af allt vore att vända tjuri ön Br pin ecdn. framtid och sätta sig ned i så känsikn af fen om annat göra än svärja pest och död öfver den onda tiden. Jag menar deremot, att om några allvarsamma frågor blifva framställda, då vore det universiteternas första företag att försöka den mycket nyttiga sak, som kallas sjelfpröfning, och tänka efter om man verkligen är alldeles utan vank och lyte. Det händer att den, som söker, han finner. Och har man funnit något, som man önskade att icke finna, så göre då hvar man hvad göras kan att bättra det som brister. Är sjelfkritiken grundlig, så finner den nog botemedlet. Den finner då att universiteternas bästa lycka växer när de bära sina bidrag såsom medtjenare i tidens gemqnsamma verk, men dödens dom rättvisligen rabbar dem den dag, de företoge sig att draga sig in i sitt skal, såsom vore de ett eget slag af inrättningar alldeles för sig sjelfva och alldeles för mycket ideella för att taga en tjenares Skepelse jemnsides med, men icke öfver det praktis) knappt såsom en varning, ännu mindre såsom en förebråelse, ty jag åstår ingalunda att det felet, som förebråelsen skulle gälla, just plägar begås. De friska vindarne derute i den stora vida verlden hafva längesedan blåst omkull den akadedan har fannits. Den starrblinda kammarlärdomen, den tjocka lärdomshögfärden med mera, som kunde vara universiteternas förbannelse, hafva vi någorlunda vuxit ifrån. Snarare om någon vill söka fel med oss, må han leta på något annat håll. Jag har försökt att göra mig reda för den frågan, huruvida universiteterna hafva gjort några bestämda framsteg emot sin bestämmelses fullbordan under dessa sista årtionden, hvilkas lif och lynnen jag kan jemföra, det ena med det andra, jag menar nemligen den tid, som jag sjelf, såsom de svenska universiteternas tjenare, har genomlefvat och öfveriefvat. Jag har icke undersökningen färdig, jag saknar ännu de statistiska fakta, som behöfvas, 0 ch jag lemnar derföre omdömet oafgjordt, men je ekänner att ett och annat tecken bådar godt. ag vill ej berömma någon menniska mer än strängaste rätten fordrar, och då kan det ej blifva mycket, och finnes det äfven något, som mitt omdöme tillåter mig att förtjusas utaf, så har erfarenheten lärt mig, att den sämsta tjenst man kan göra åt ett dyrbart föremål är att berömma detJ samma särdeles mycket. Och jag fruktar, att den! myckna berömmelsen, smickersötan, som strykes öfver skröpligheten och bäddar det ljufliga hyendet för egenkärleken, gör med sin sedeförderfI vande inflytele en rätt så stor skada som någonsin skandalpredikanternas smädelse kan göra med sitt iftiga etter. Ovettet är sällan alldeles oförtjent, fastän ofta obilligt och öfverdrifvet, det vore godt om man alltid kunde säga, att artigheterna äro välförtjenta. Men två saker kunna godt förenas, att berömma måttligt och att älska varmt äfven det, som man icke vill berömma, ja om det ock högre än kärlekens glöd värderar jag trohetens allvar. Den dygden att vara trogen i löften, trogen i tjenst är manlighetens tecken. För den lygden eger man att söka en bildande skola, i universiteternas lif, den dygden har man rätt att kräfva af universiteternas män, att de lära den med ord och ännu mera med exempel åt universiteternas ynglingar, och skulle sådan olycka tima, gamne ändock icke utan ursäkt, om de ej lärde len dygden under umgänget med hvarandra och af erfarenhetens undervisning, som icke låter sig blifva utan vittne för den, som hafver ögon att se på verldenes gång och öron att lyssna till det, som anden talar i församlingen. Troheten, oförtröttad i arbetets släp, modig i fattigdomens betryck, stark emot vällustens frestelser, blind emot sirenernas tjusande blickar och döf emot förföriska röster, som klinga i skiftande toner, obrottslig i sanninens tjenst, i den praktiska duglighetens och den fosterländska medborgsmannadygdens öfning, sådan trohet vare kärnan i universiteternas lif. Då skall hurusombhelst än bildningen må träda i vexladt skick för skilda tider fram.) och kanske äfven kläda universiteterna sjelfva i förändrade drägter, dock aldrig välsignelsen vika ifrån dem, — Lefve Skandinaviens universiteter! — Silfverbröllopsfest. Om den i går, enligt ett telegram från Göteborg, nämnda silfverbröllopsfesten derstädes läses i G.-P:n följande: Graschandl TJamags I Dickson och hang frn Flonslig vishet och just ingenting : a lifvets arbetare. Jag säger detta, miska sjelfförgudningens stängsel, ifall någon så-att männen sveko i den tjensten, så äro ynglin-: mi r So h Fa —— bt vv RO DO vore något, som man icke kan berömma. Och ännu ;