Aftonbladet – 12 februari 1868, sida 1

nästa gång han kom hit, och han skall vara här om en timma. Marys hjerta började slå litet oroligt, men hon besegrade sin rörelse och svarade med en stämma, som blott hade en liten sorgsen brytning: Och är det så svårt, Jane? Vet du icke nu hvad som skall utgöra din högsta lycka? Ja, ja, och jag har att tacka dig derför, Mary. Du har lärt mig att blifva god; jag skall aldrig mer vara nyckfull... det skall ag aldrig. Men jag kan icke besluta mig för någon dag... jag vet att jag icke kan det. Mary lade smekande sin hand på hennes panna och strök tillbaka de rika flätorna derifrån. När kan du vara färdig? frågade hon. Huru lång tid behöfver du för att väfva och ,sy ? Ah, jag kan vara färdig i Julin, sade Jane ifrigt; åtminstone tror jag deto, tillade hon långsammare. Då bör du också säga Edward att du kan vara färdig i Juli. Öch kom väl ihåg, Jane, att detta är ett af de allvarsammaste tidskiften i ditt lif. Lemna ej den minsta betänklighet åsido, innan du fattar ditt beslut. Det är mycket, mycket vigtigt, min syster. Se icke så allvarsam ut, söta Mary! Jag har tänkt mycket derpå... jag vet att jag skall blifva mycket lycklig som... som Edward Clarks hustru. Hon tvekade litet att uttala dessa ord, som föreföllo henne så högtidliga, och som. för Marys öra klingade nästan som en dödsdom. Jane sade ingenting mer på en stund och satt med ansigtet doldt i systerns knä, tills på en gång ärslag hördes från floden, och Jane sprang upp så häftigt att farmor stördes i sina tankar ock såg upp. (Forts.