Aftonbladet – 12 februari 1868, sida 1

sterns rena och högsinta karakter hade uppehållit den andras barnsliga svaghet. Jane upphemtade ur Marys lugna själsstyrka strålar af ljus, af tillförsigt, af. renhet. Skyddad för alla frestelser, med blott goda exempel för ögonen, hade Jane bortlagt många elaka vanor; som hållit på att utveckla sig, och var nu vida klokare och medgörligare än förr. Aftonen led och Jane blef mer och mer orolig; hon såg oftare upp från sitt arbete och utåt den slingrande vägen på Kingstonstranden, som ;kunde ses från fönstret. Nej, Mary), sade hon slutligen, ur stånd att längre styra sin otålighet, nu är det så litet qvar af den här hålsömmen, att jag tycker jag gerna kan lemna det tills i morgon — säg, kan jag icke? Det riktigt värker i mina fingrar. Du har varit så flitig i afton, svarade Mary småleende, att du gerna kan få din frihet nu. Dessutom, sade Jane, är solen straxt nere. Och sedan? frågade Mary. Jane rodnade och lade hufvudet i Marys knä; hon såg ned med en viss blyg förlägenhet och började leka med sitt förklädesband. Hon visste väl hvad Mary menade och svarade så som om det blifvit sagdt. Ja, Edward kommer i afton. Ack, Mary... sade hon, men atbröt sig hastigt och vände bort hufvudet, medan -rodnaden på hennes kind blef ännu djupare. Hvad är det, Jane? frågade Mary. Han kommer... derför att... det vill säga... jag lofvade... Nå, hvad lofvade du? Farmors spinnrock surrade och hon hörde ingenting af flickornas samtal. Då han var här i söndags, fortfor Jane, pmåste jag lofva att utsätta bröllopsdagen