Aftonbladet – 12 februari 1868, sida 1

Nittonde kapitlet. Det var en afton i början af Maj 1778. Monockonok-ön lyste i den nedgående solens grannaste sken. Annu hade ingen der någon aning om de hemska och sorgliga tilldragelser, för hvilka den sköna Wyomingdalen och dess omgifningar inom kort skulle blifva skådeplatsen. Gamla fru Derwent satt och spann i sitt nätta, städade kök, der hennes båda sondöttrar sutto vid fönstret. En bibel, hvarur hon nyss hade läst högt, låg uppslagen på Marys knä; vårvinden fäktade i dess blad och i den unga flickans guldfärgade lockar. Det flydda året hade verkat någon förändring i Marys utseende; det uttryck af svårmod, som förr: hvilade öfver hennes ansigte, hade gifvit vika för ett annat af den tåligaste undergifvenhet; de sköna, blå ögonen fördunklades icke mer af tårarnes dimma, och om ingen glädje strålade ur deras djup, fanns der ej heller ett spår af sorg eller otålighet, På en pall vid hennes fötter satt Jane, sysselsatt med något fint handarbete; men hon tycktes ej vara fullt hemmastadd deri, och måste ofta fråga Mary till råds. Den senare såg då upp från sin bok, tog sömnaden i handen och afhjelpte lätt de små svårigheter som förekommo, hvarpå hon småleende återlemnade arbetet åt den sköna systern, hvars tankar dock tycktes på ett angenämare sätt sysselsatta än att hon skulle kunnat skänka mycken uppmärksamhet åt hvad hon hade för händer. Jane såg nu också lyckligare och lugnare ut. Hennes ansigte vanställdes ej mer af den missnöjda min, som förut så ofta herrskade der. Marys goda exempel hade haft stort inflytande öfver henne. Den ena sy