Aftonbladet – 12 februari 1868, sida 1

TT TT TA I — — — — ———— . XAUZTION. För fjerde gången utbjudes Bruksegaren Alf. Ahlquists Konkursmassas egande fastighet genom offentlig auktion, som förrättas på Alems gästgifvaregård Fredagen den 28 dennes, 42 på dagen. Egendomarne, som bestå af: 1:0o Karlsfors Bruk, 2:0 Sandbäckshults Gård, !a:dels hemman frälse, samt :0 3a:del i Tullmjölqvarn med 3 par stenar och lika andel i grofbladig Såg, äro belägna inom Alems socken, Stranda härad och Kalmar län, 3 ;:dels mil från sockenkyrkan och 4! , mil från hvardera af-köpine garne Mönsterås, Pataholm och Timmernabben, äro saluvärderade till 32,000 Fe och intecknade för 261925 IL, hvaraf 6000 AZ i Smålands Hypoteksförening. Bruksegendomen får tillträdas genast och landtegendomen den 44 nästkommande Mars med utsådd höstgröda. Köpervilkoren tillkännagifvas vid auktionen och närmare upplysningar lemna undertecknade, samt hänvisas i öfrigt till föregående utförligare annonser i denna tidning för den 7:de, 14:de och 94:sta sistlidne September, och komma ofvannämnde fastigheter att vid denna auktion ovilkorligen försäljas till det pris, som af när varande borgenärer godkännes. Karlsfors den 5 Februari 1868. J. A. Liedholm, Alfr. Ablquist, Karl Månsson, Staby Horngö. Kalmar. Kalmar, Sandbäckshult. ak SSTUMAN see. den till en askhög om de ej vilja utlemna honom! Ack, Thamerou, sade Catharine rysande; blif icke en mordengel som de andra — icke skall mitt eget barn vara en förbannelse för mig! Tänk på allt det blod som då skulle gjutas — tänk på alla de oskyldiga, som då skulle lida döden — de många älskande hjertan — hjertan som ditt eget — som då skulle plågas och förblödat Förlåt mig moder! Men jag lider så! Jag tror att jag blir vansinnig! Men då skall hela stammen hafva medlidande med mig, ty när den store anden plågar ett hufvud med eld, så kunna de hysa förbarmande. Hon föll ånyo till modrens fötter, gråtande och bedjande; men Catharine kunde ingenting göra. Huru djupt deltagande hon också hyste för sin dotters sorg, var hon dock så uttröttad af de sista månadernas själsstrid, att hennes krafter voro alldeles uttömda. Slutligen uthärdade hon ej längre, utan steg upp, sköt mildt ochsakta undan Thamerou och lemnade rummet. D.nna stod ett ögonblick stilla i tyst förtviflan; men inästa minut lyste en stråle af hopp i hennes blick. Jag går ändå! sade hon högt. Jag kall gå till Albany, ty der skall jag åtminstone vara i hans närhet. Och den unga bleka fiickan i Wyomingdalen — den store nden har gifvit henne en underlig makt — jag skall gå till henne först — hon skall hbjelpa mig. Innan hennes moder återvände till salen, hade Thamerou flytt, ingen visste hvarthän. Ett halft dussin af hennes faders krigare lemnade lägret på samma gång som hon; men det fanns ingen väg i skogen der man kunde finna deras spår.