Aftonbladet – 12 februari 1868, sida 1

till sir John Johnson, som är i Kanada; han torde hafva några fångar, som han kan utvexla mot denne. Men så skola veckor och månader förgå! Jag mäste genast uppsöka honom, moder! Men det ges ingen utväg — lugna dig barn! du kan det icke. Moder, jag vill det! sade Thameronh lugnt. En stor krigares blod slår i Thamerous hjerta; hon skall våga allt — trotsa död, faror, allting — för att befria sin make. Hör mig, Thamerouw, sade Charharine, och försök att förstå hvad jag säger. Darra icke så och blicka ej så vildt på mig! Du kan alldeles ingenting uträtta sjelf i denna sak: du måste vänta tills vi få svar ifrån Kanada; då först kunna vi veta hvad som är bäst och klokast att göra. Jag kan icke — o, jag kan icke! ropade Thamerou med ett oväntadt utbrott af häftigaste smärta. Ingen har medlidande med mig — ingen af er har någonsin älskat, eljest skulle ni ej vara så obarmhertiga mot Thamerou! Catharines armar släppte dotterns smärta lif och sjönko ned; hon bleknade och hennes sorgsna blick skymdes af en tär. Alltid detsamma! hviskade hon, alltid! O, lif! lif! Den som blott kunde undfly det — kasta det bort! Hvad säger du, moder? Så bleka dina läppar äro! O, du har medlidande med Th: merou! Tag mig äter i din famn, och säg mig att det gör dig ondt om mig! Catharine slöt det stackars barnet tyst till sitt hjerta och Thamerou gret sakta en liten stund. Men svart återkom hennes otålighet, och hon började åter tigga om hjelp att befria den kära fången. Låt stammens krigare gå till den der ste den, sade hon slutligen; vi skola bränna