Aftonbladet – 11 februari 1868, sida 2

Thamerou hörde blott början af detta tal, och fästade sig genast vid de afsigtslöst framkastade orden att Butler kunde ännu återkomma, som om det varit en profetia. Han skall återkomma! ropade hon; jag vet att han skail återkomma — kanske kommer han med höfdingen; han har varit hindrad af sjukdom, eller...n Död! sade drottningen. Nej, nej, snyftade det stackars barnet. Thamerou skulle vetat det; drömmens ande skulle sagt henne det — o, säg att han icke är död! Det hårdaste hjerta borde blifvit rördt af denna ångestfulla bön, men drottning Esther gjorde blott en afvärjande rörelse med handen och sade kallt: Vi skola snart få veta det; må Thamerotå vara tålmodig. Hästtraf hördes i detta ögonblick utanför porten och genom fönstret såg Thameroi sin far stiga af hästen, omgifven af sina krigare. Hon störtade ut i den breda försalen eller portiken, men drottningen grep henne härdt 1 armen och tvang henne att gå tillbaka. Blygs!, utropade hon; vill höfdingens dotter visa sig för sin faders krigare, likt trälinnorna i hennes stam ? Hon kastade Thamerou handlöst åt sidan, liksom hon brukade göra med de pantervalpar, hon dagligen med egen hand matade. Höfdingen inträdde med den lugna och ståtliga hållning som var honom egen, och i trots af farmoderns rynkade ögonbryn sprang hans dotter fram och sträckte med en stum bön händerna upp emot honom. Hvilka nyheter medför höfdingen till sin dotter? frågade drottning Esther på shawniespråket, ty hon talade sällan sitt eget tungomål — så långt dref hon sitt hat mot de hvitp,