Aftonbladet – 11 februari 1868, sida 2

gråta, som ett eländigt blekansigte. — Strid med din sorg, och om du ej kan beherrska den, så slit hjertat ur ditt bröst. — Jag gråter icke, svarade den unga qvinnan dystert; Thamerou har inga tarar och hon är ej rädd för att bära sin sorg — flyter icke drottning Esthers blod i hennes ådror ? Modiga flicka! sade drottningen. Vänta — vänta — vi skola ligga i bakhåll för värt rof och när vi fångat honom, skall drottning Esthers dolk hämna hennes sondotters Sorg. Nej, nej! ropade det förskräckta barnet och grep om farmoderns arm; ni får ej göra honom något ondt! Lofva mig att ej kröka ett hår på hans hufvud — haf förbarmande med migte När har drottning Esther någonsin afsagt sig hämden? Tror Thamerou att den gamla drottningen är barn på nytt, efter hon talar till henne om förbarmande? På en skymf kan ej gifvas mer än ett svar — en kula, bålet eller dolken. Då svär jag vid den store anden att ni också skall få döda mig,, sade Thamerou; den dolk som gjuter hans blod skall också badas i mitt. Sedan kan drottning Esther bära den invid sitt hjerta om hon vill! Hon lutade hufvudet stolt tillbaka, blodet färgade åter de förut så bleka kinderna, eld brann i den matta blicken. Drottningen betraktade henne med en hänryckning, som hon icke ofta kännt. Shawniehöfdingens blod svallar hett i hans dotters barm,, sade hon belåtet och stolt. Må Thamerou blott hafva tålamod; den hvite krigaren kan ännu komma åter; han är ingen förrädare och han älskar vårt fria lif i skogarne; han hatar också rebellerna ochi hans hydda hänger mången skalp, med ljusa hårlockar uppå.s