Aftonbladet – 11 februari 1868, sida 2

Butler öfvergifvit henne; tvärtom, hon var ännu säker på hans kärlek, och om hon blott kunnat upptäcka hans vistelseort, skulle hon gerna smugit sig bort till honom, med en hängifvenhet, som ingenting kunde rubba. och bönfallit om att få återföra honom till sitt hem. Hennes kärlek hade, så fullkomligt kufvadt hennes stolta natur, att hon. hellre än att skiljas från honom, gerna skulle sålt sig till slaf för hans skull, om hon blott fått behålla solskenet af hans närvaro och lyckan att ega hans kärlek. Denna kärlek hade dessutom så blandat sig med den religiösa tro modren hos henne inplantat, att endast döden kunde rycka den ur hennes hjerta. Der satt hon i den dystra salen, orörlig som en marmorbild; hennes rika drägt föll i djupa veck omkring henne och öfver barmen, men icke en flik deraf rördes -— det var som om intet hjerta slagit derunder. En hand lades på hennes skuldra; hon sprang upp och såg sig omkring med feberaktigt glänsande blick, i tanka att det var hennes far som återkommit, men då hon i stället mötte sin farmoders stränga öga, nedsjönk hon åter i stum förtviflan på sin plats. Drottning Esther hade, som vanligt, med lätta, panterlika steg inträdt i rummet och obemärkt närmat sig den unga qvinnan. Hon stod ett ögonblick qvar med handen på sondottrens skuldra och såg på henne utan att säga ett ord. Om ocksa någon medlidandets känsla rörde sig i den gamlas hjerta, voro dock de hårdnade ansigtsdragen ur stånd att uttrycka den, och de kalla, grå ögonen blickade strängt som vanligt, ned på den olyckliga unga hustrun. Stig upp, Thamerou, sade hon slutligen med sin skarpa, metallklingande stämma; en höfdings dotter skulle icke krypa undan och