Aftonbladet – 11 februari 1868, sida 2

der han hölls i mycket sträng fångenskap och noga bevakades. Men inga nyheter derom hade kommit till hans unga hustru, som sörjande dvaldes i sitt hem vid Senecasjöns strand. Catharine Montour trodde att han hade öfvergifvit hennes dotter, ty hon ansåg honom i stånd till de lägsta och förakthgaste handlingar. Men ehuru hennes hjerta blödde vid åsynen af Thamerous smärta, ansåg hon den dock jemförelsevis obetydlig mot hvad hon visste att den unga qvinnan till slut skulle få lida genom hans likgiltighet och hårdhet. Drottning Esther visade ingen förundran öfver Butlers frånvaro, men i sjelfva verket upprördes hennes lejonhjerta af manga olika känslor, alla dock besegrade af begäret att hämnas det förakt Butler vågat visa hennes gondotter. Thamerou fann således föga tröst hos någon af sin familj, och lefde sin tid fram, så godt hon kunde, sträfvande att dölja sin sorg, som dock förråddes af hennes afmagrade gestalt och bleknande kind. Slutligen återkom hennes far från krigsstigen och lät, efter många böner öfvertala sig, att tåga ut igen för att söka skaffa nåa underrättelser om Butler. Till och med hans härdade sinne rördes af dotterns smärta; han samlade sina krigare och lofvade att snart återkomma med goda nyheter. På fjerde dagen efter hans afresa hade Thamerou gått upp till det stora huset, der drottning Esther bade i nästan kunglig ståt. Den gamla furstinnan var icke hemma och Thamerot satte sig i den ödsliga salen för att invänta henne. Hon satte sig på en all i den mörkaste vrån af rummet, gret icke, utan dolde ansigtet i händerna, bärande sin smärta, med den tysta uthållighet som är indianerna egen. Hon kunde ej tro att