Aftonbladet – 10 februari 1868, sida 3

ministern naturligtvis icke nämnde var, att en del af kejsarens omgifning ifrigt arbetat på att få förslaget återtaget, men att Rouher slutligen lyckades göra sin motsatta mening ällande. Regeringen behöfde icke frukta partierna, hvilka hon dock icke hoppades kunna blidka, förklarade talaren; hon behöll medlen att hälla dem i tygeln. Regeringen skulle inlösa sina löften; hon måste uppgöra kningen med det yngre slägtet, som nu följer på det, hvilket grundlagt kejsardömet. Hon måste begära af majoriteten, att den ansluter sig till henne. Resultatet af detta tal blef, att endast 7 medlemmar röstade ewot artikeln 1, hvilken är den vigtigaste i hela förslaget, emedan den afskaffar Pautorisation pröalable (skyldigheten att på förhand utverka tillåtelse att utgifva en tidning). Dessa voro: S:t Paul, Creuzet, Granier de Cassagnac, Vouailliez, Gliger, Delamarre och Ed. Foulet. Rösterna för artiklen voro 215. Monitören offentliggjorde den 4 dennes den nya militärlagen, I n den I dennes erhållit kejsarens sanktion. NORDTYSKLAND. Preussiska deputeradekammaren behandlade i förra veckan frågan om den hannoveranska provincialfonden. Utskottet hade föreslagit att Hannover skulle under egen förvaltning och för användande till uteslutande provinsiella ändamål (landtdagens aflöning, vägar, biblioteker 0. s. v.) erhålla den årliga räntan af. en särskild fond, som inbringar 509,000 thaler årligen. Förslaget rönte mycken opposition i kammaren, då man var benägen att i detsamma se ett obilligt gynnande af Hannover i jemförelse med de gamla provinserna, och flere ändringsförslagframställdes från den högra och konservativa sidan. Friherre Vincke motsatte sig lagen, sarkastiskt förehållande hannoveranarne den ofantliga vinst de gjort derigenom att de blifvit förenade med Preussen, och hvilken vinst icke kunde uppvägas med pengar. De ärade herrarne från Hannover klaga öfver tunga skatter, hvilka i medeltal skulle vara större än ide gamla provinserna. Godt 3 men deraf följer, att provinsen har större skatteförmåga och att dess invånare äre mera välmående; det är ju ett stort företräde. De gamla provinserna ha i ett halft århundrade måst bära bördorna för hela Tyskland; när nu småstaterna måste betala litet mer är förut, så är detta blott billigt och rättvist. Efter att ha genomgått alla militära, finansiella och kommersiella fördelar, som Hannover skulle bli delaktigt uti genom annexio-nen till Preussen kom talaren slutligen till det resultat att Ilannover strängt taget borde betala minst 30 millioner thaler till för att i lof att participera i dem preussiska statsförmögenheten. Då talaren omsider yttrade: Nu har jag slutat min beräkning, utbrusto de hannoveranske deputerade i ett: Gud vare lof! Detta utrop gaf Vincke anledning till nya angrepp mot lagen; särskildt framhöll han, att den i politiskt hänseende var betänklig, då den wille göra Hannover till en stat i staten. Sedan flera talare, hvaribland Lasker, Reichensperger och den hannoveranske deputeraden Miguel hade talat dels för, dels emot lagen, tog grefve Bismarck ordet till ett längre föredrag,hvari han framhöll att det var två väsentliga skäl, som förmått honom att understödja hannoveranarnes önskan om en provincialfond. Det första skälet var, att han önskade att för provinsen lätta öfvergången från de gamla till de nya förhållandena så mycket som möjligt; det andra var, att han vid detta le kunde genomföra den plan han länge närt, om en större decentralisation och sjelf. ständighet i provinsernas hela ställning och administration. Ministern gaf hannoveranarne rätt i deras påstående, att de medfört en stor förmögenhet till Preussen (kapitaliserad representerade den mellan 300 och 400 millioner), men trodde det vara den preussiska re